Att vara mobbad är ett val

OK Nettan "Vi måste kunna förvänta oss" enligt dej, men kan inte - kunde vi det så vore det ju inget problem. Det du pratar om är just det du inte tycker om "hypotetiska scenarier" - det jag talar om är nuläget och funderingar kring vad göra åt det icke ändamålsenliga i det konkurrenssamhälle av "vi mot dom" typ som vi lever i där flockmänniskans genetiskt inlagrade drifter genom en hel del moralstrukturella feltänk sedan lång tid tillbaka skapat spelreglerna. Tar du dej en liten titt på rådande belöningssystem borde ett och annat stå klart för dej - ingen aldrig så välmenande lien mamma har en chans mot verkligheten om barn/individ/vuxen har ett annat kynne. För övrigt betackar jag mej för religiöst färgade utrop :- uppenbarligen har den nu och sedan länge rådande samhällsmoral med grund i den judiska självuppfattningen inta haft den verkan du önskar då just jantelagen emanerar därur. Enligt deras sätt att se på saken önskade makthavaren redan innan människans verkliga livsproblem tagit sin början näpsa den som vågade ha en avvikande mening. Att sedan tro att det går att tygla grupptrycket som är motorn i flockmänniskans driftbeteende med en liten förälder här och en där är gulligt, men naivt - det fordras mer genomgripande och uppstyrda insatser för att komma tillrätta med de redan etablerade föreställningar om vad som ger utdelning, och hänsynslös armbågsretorik jämnar vägen för framgång och en plats i solen för att inte tala om pengar och kärlek. ---- Och för att återgå till mobbingfenoment som speglar det övriga umgänget mellan människor på hög liksom låg nivå enligt devisen - människan gör inte vad den blir tillsagd utan som andra gör med vissa undantag. Det är väl undantagen vi i viss mån kan hopps på...

Jo Nettan #183 Jag har inte sagt att ditt sätt att resonera är "fel" jag sa att det är naivt vilket inte är synonymt - jag förstår det du säger, men liksom du så har jag en lite annan syn på det hela. I första hand har jag svårt att ta till mej den typen av generella påståenden som - citerar dej//Om alla gick till sig själva i första hand och var trygga i sig själva så behöver man inte hävda sig genom att trycka ner andra.//sc. Visst är det så, men gör alla det? Och är alla trygga i sej själva? Nej det gör inte alla, och trygga i sej själva är alla minst av allt. De flesta söker ängsligt sin väg mellan ytterligheterna antingen som del av huvudströmmen eller som ledare av den - några hamnar i den ena eller andra extremfåran och några i något bakvatten. Den sammansatta verkligheten måste hanteras beroende på den för tillfället rådande sammansättningen. Du säger att "Man har alltid ett val//" vilket jag menar att man inte alltid så generellt har - inte ens det du sedan säger "att gå med flocken eller våga stå upp för sina egna värderingar". Vissa val är omöjliga att göra då konsekvenserna av dessa val kommer att drabba de vi håller mest av. Världen är full av exempel på mänsklig grymhet som en vällevande och välmenande förälder i det lilla landet sverige inte vill föreställa sej, men som både styr och ibland vänder upp och ner på allt du trott på och även kan hända ändar våra liv. - Ingen är opåverkad, vi låser våra dörrar och cyklar, vi är noga med våra pengar så att ingen tar dom, vi har grannsamverkan mot brott och i förekommande fall elevsamverkan mot mobbing - vi försöker så gott det går att skydda vårt eget skinn och ojar oss över våra medmänniskors taskiga moral som inte förstår att "respektera". Det är det som är verkligheten och den måste vi ta med i beräkningen då vi fostrar våra barn som ansvarskompetent medmänniska oavsett det är våra biologiska barn eller inte. Tyvärr är ansvarskompetensen generellt sett förhållandevis låg vilket är orsaken till att jag anser att vi inte kan förvänta oss några mogna beslut och åtgärder varken av hög eller låg - men visst kan och ska vi ha ideologiska mål och drömmar, gärna också arbeta för dessa, men för den skull inte avhålla oss från att se och förhålla oss till livet som det för tillfället är och då i möjligaste mån följa vår övertygelse...

Nettan #185 Hmmm? Nej det finns situationer där människor av olika anledningar inte kan sägas ha ett val, och det handlar inte endast om att "såra" någon närstående - det kan handla om tvingande situationer, och liv eller död. Ställs du i en sådan situation kanske du kan fråga dej huruvida du verkligen har ett val eller ej då alternativet upplevs som tvingande och någon bekväm bakdörr inte existerar. Exemplen med att låsa cyklar och dörrar var menat att peka på att vi inte förväntar eller kan förvänta oss någon respekt från den generella människan - skulle vi kunna det som du påstår så skulle vi inte behöva låsa om våra tillhörigheter, eller vara rädda med pepparsprejen beredd i handen då vi går hem på folktomma gator. Du kan ju tycka att det är ett val, men är det verkligen det - är det inte mer frågan om ett tvång? Du tvingas att rusta dej mot andra människors bristande respekt - ett kallt krig där rädslan mot övergrepp antar olika yttre skal, men som inuti var människa är samma rädsla - rädslan för att inte pli respekterad. Jag antar att du inte har valt den rädslan, men tvingas förhålla dej till den precis som andra människor,,, antingen genom att vara den som förgriper sej på andra då tron på medmänniskor för länge sedan på goda grunder upphört - eller att i möjligaste mån skydda dej mot det du både förväntar dej och fruktar som i sin simplaste form handlar om att låsa din cykel. Huruvida den mobbade sedan väljer att bli mobbad eller att den mobbande faktisk har ett aktivt val att mobba kan vi nog diskutera utan att komma så mycket längre då du har din ståndpunkt som jag antar att du valt på grund av egna upplevelser vilka trots allt inte är annat än dina egna upplevelser och inte alla andras - fråga den som är mobbad - om och varför den valt den rollen? ---- Håller helt med dej i det du säger på slutet, "Man stannar sällan upp och tänker efter vad det man gör får för konsekvenser. Kanske borde man ta detta som en daglig vana i stället för att rusa iväg till nästa projekt." Ja, kanske borde vi det, men har vi alla den tiden och orken? - Eller har vi alla fantasi nog att förstå att det inte är så bra för varken oss eller våra barn? Nej så väl är det inte och du kan inte klandra någon för det den inte har varken fysisk, logistisk eller mental möjlighet att klara av, men genom den konsekvensbefriade marknadsekonomins brist på ansvar för vad dagens skruvade livstempo förorsakar där den tillfälliga vinsten - den tillfälliga lösningen av vardagsproblematiken tvingar oss jaga på som galningar och att mata våra barn med processat foder och i väntan på att det ska stå på bordet sätter vi ungarna framför teven där dom oselekterat får konsumera det som bjuds - jag tror inte att detta är ett verkligt val människor gör om dom verkligen kunde välja, men det är ju förståss bara min övertygelse som ju skiljer sej från din. Jag tänker mej nämligen att om vi verkligen kunnat välja så skulle vi inte välja det sämsta alternativet om vi kunnat välja något bättre - det skulle i vart fall inte jag göra...

Citera Nettan #187//Det är vi vuxna som ska lära barnen att göra rätt val, att se vilka olika konsekvenser ”fel” val kan innebära men att man alltid har ett val. DETTA är inget någon vuxen försöker förmedla utan anklagar allt och alla för att världen ser ut som den ser ut ta nattman faktiskt måste börja hos sig själv.//sc. Där har du fel igen:- Det kryllar av människor - föräldrar, lärare och annan skolpersonal som faktiskt försöker ge ungarna en schyst syn på sej själva och varandra - för att inte tala om all hårt arbetande förskolepersonal. Jag tycker inte att vi ska förringa deras arbete. Så frågar du om jag åtminstone har försökt bibringa mina ungar och elever någorlunda acceptabel livshållning - ja du kan ju alltid gissa. Till och med i diskussionen med dej försöker jag få dej att förstå att det lättvindiga, ytligt naiva resonemanget du för där du utgår från att den som mobbas valt det själv är helt upp åt väggarna felaktigt och så långt från verkligheten man kan komma i de allra flesta fall. Och nej att låsa cykeln är inget dåligt exempel - det är bara det att du inte förstod det - lika lite som du förstår att dina pseudoval att låsa din gallergrind och i skydd av dina skal betrakta världens elände utan att faktiskt välja den förändring du förordar därför att du är matad med rädsla - rädsla för att någon ska ta den materia du lyckats skrapa ihop som du dessutom förmåtts att tro att du valt att skrapa ihop eftersom du är den unika människa du är. Ta inte det sista personligt, jag skriver i duform bara för att det känns naturligast just nu, men känner du dej inte träffad så ta inte illa upp. Att jag i inlägg #184 sagt att det inte är något fel på ditt resonemang eller nått liknande var mer exakt detta - Citerar mej//Jo Nettan #183 Jag har inte sagt att ditt sätt att resonera är "fel" jag sa att det är naivt vilket inte är synonymt - jag förstår det du säger, men liksom du så har jag en lite annan syn på det hela.//sc. Du undrar "Vad är då egentligen problemet?" --- ja förutom att du anser att den mobbade väljer att bli mobbad så är nog problemet att jag har andra erfarenheter än de du har eller resonemangsmässigt vill ge relevans. Jag kan inte ge dej något stöd i de tankegångarna lika lite som jag kan ge artikelförfattaren det, men där har du en som åtminstone i den här frågan tänker som du...

Nej du Nettan #189 så inbilsk är jag inte att jag tror att något resonemang med dej skulle vara mer givande än lite fingergymnastik, men tack i alla fall. Och känner du dej nödsakad att upprepa dej igen så låt inte mej hindra - och självklart låter jag dej vara naiv om du så lyster, och jag känner självklart inte dej mer än genom det du skriver vilket känns rätt bra - min åsikt i det fallet gällde bara dina formulerade inställning till den mobbades val att vara mobbad och din ytliga föreställning om att alla har ett val "SVÅRARE AN SÅ ÄR DET INTE"!

Tack Nettan - en bra dag till dej med. Vill bara påpeka att jag inte har haft för avsikt att bedöma om du personligen är naiv - det är något jag självfallet inte kan ha en mening om - det jag anser är att din inställning att den mobbade har valt att bli mobbad är både naiv ytlig och helt bortitok. I det övervägande flesta fall är det andra som väljer att mobba - vanligen söker sej den mobbade bort från situationer där risken finns att möta sina plågoandar och det måste väl ändå anses att det är ett val/försök att slippa, men det lyckas inte alltid - särskilt om den mobbade ska försöka följa undervisningen i sin skola eller försöka försörja sej på sitt arbete där denne av någon anledning blir mobbad. Eftersom det är skolplikt så måste eleverna infinna sej i skolan vilket i de mobbades fall inte alltid sker därför att det är för smärtsamt - då det gäller arbetsplatsmobbingen är det sjukskrivning som gäller och arbetsplatsbyten - du ska inte tro att de mobbade bara står där snällt och tar emot dom försöker nog att undkomma så gott det går - därmed inte sagt att dom valt att bli mobbade - det valet gör andra och det vanligen utan att fråga om lov. Förutom din summariskt ytliga sammanfattningen av vår diskussion tar du åter upp att det är de vuxna som bär ansvaret - jaha!? Är det någon som motsagt det? Det jag pekat på är att den förment vuxne ofta inte alls är vuxen sin uppgift och att det knappast går att förvänta sej av alla vuxna att handla rationellt utifrån någon föreställning om rätt eller fel - däremot kan jag hålla med om att det är det enda val vi själva kan göra utifrån den sanning vi tror på om vi inte väljer att blunda vilket inte är så ovanligt. Nu anklagar jag inte de som väljer att inte se - det kan finnas skäl för det också som tidsbrist, annat ansvar, rädsla och osäkerhet - det går inte att döma andra bara för att dom inte gör så som vi förväntar oss att dom borde... För att söka en lösning på den alienation som många upplever och som ytligt sett kan se ut som om vi inte bryr oss skulle jag vilja se en ny folkrörelse där människor aktivt sitter ner och diskuterar dessa vardagliga samhällsproblem på bästa reklamtid - gärna med tydliga exempel ur det vardagliga livet. En samhällspedagogik som engagerar inte bara infödingarna i detta land som absolut skulle behöva gymnastisera medmänskligt vett och empati utan även invandrarna, politiska flyktingar och andra lycksökare. Ett sådant projekt skulle i bästa fall kunna sprida lite förståelse vilket inte vore helt fel...

Jo Du Nettan #193 - något sista ord lär det väl inte bli sagt i den här trådens grundfrågor och det är bra så länge det finns förtryck i samhället vilket det ju gör och det synes inte avta direkt, snarare då tillta. Ja samverkan och då inte bara mammor - du får inte bortse från att räkna med hela befolkningen - det finns även fäder. Men som du förstår av vår lilla diskussion här i tråden så är det inte så lätt att komma fram till någon gemensam samverkan eller ens ett samförstånd, det gäller att vara envis, öppen, lyhörd och att inte döma ut sina medspelare i förtid liksom att inte ta för allvarligt på ovidkommande uttalanden och det är sannolikt inte lätt alla gånger då man ibland mest känner för att dra ur kontakten och ägna sej åt sina rosor eller nåt mer destruktivt. --- Ja samverkan då alltså - hur tycker du att något sådant ska organiseras? Och metoderna,,, det gäller att inte kränka och samtidigt rikta in sej på sådant som inte kan ses som en rättighet, men ett attraktivt plus om tillgång ges som något man gjort sej förtjänt av genom då att vara och ha varit en schyst medmänniska.

#194. Bizon. Hur jag skulle göra om jag fick komma med förslag….Det är en komplex fråga men jag skulle nog först och främst samla alla föräldrar, både mammor, pappor lärare och även elever. Skulle boka in en avtalad tid och är övertygad om att de som är intresserad av att försöka få en lösning skulle komma, resten skulle fortfarande inte bry sig. Därefter skulle jag be samtliga komma med förslag på lösningar. Varje person som är närvarande skulle få skriva ner tio förslag på hur man löser konflikten och fokusera problematiken på detta. Alla förslag som innebär begränsningar ska inte diskuteras av den enkla anledningen att det är lösningar som behövs, INTE konstaterande på vad som redan existerar eller hypotetiska situationer som eventuellt kan inträffa. SÅ SKULLE JAG BÖRJA! Därefter kommer man säkert fram till något vettigt om man bara vill. För frågan som jag ställt mig många gånger är om vi verkligen vill ha bort mobbing och låta alla vara jämlika?

#197. Bizon. Man glömmer en viktig sak och det är att fortfölja det man tar beslut om. Att man gjort det många gånger i skolan och det inte gett resultat kan bara betyda att man inte följt upp. Vill man verkligen ha bort mobbingen så får man göra det igen och igen och igen och igen och igen…..tills det ger resultat. Varje dag om så skulle behövas. Kanske till en början flera gånger om dan tills man enhälligt kan visa att man tänker göra något åt problemet, INTE GE UPP så fort det inte fungerar.
Sedan nämner Du vuxenmobbingen. Hade vi från början och i generationers generationer försökt visa respekt för våra medmänniskor så hade det sett annorlunda ut eftersom att visa respekt för andra hade varit något fullständigt självklart och varje form av mobbing skulle varit otänkbart. Istället praktiserar vi Jante-lagen vilket med automatik innebär att mobbing är något som man får ta som vuxen. För hur ska barn och ungdomar kunna ha respekt förvuxna som inte kan låta bli att mobba varandra på arbetsplatserna? Jag PÅSTÅR FORTFARANDE att vi alla måste börja med oss själva innan vi kan försöka ändra andra.

#199. Bizon. Exakt, säger inte emot Dig att det troligen tar evigheter. Jag vill jämföra det med om det gäller att dressera en hund. Vi kan ta Mastiff som exempel eftersom jag arbetat på en Mastiffuppfödning när jag bodde i Holland. Det skulle vara rena rama katastrofen om jag på minsta sätt gav hunden övertag. Vill man verkligen ha igenom någon förändring så går det inte bara att komma fram till hur man ska gå till väga.man måste följa det till punkt och pricka. Blir det tjafs igen – BÖRJA FRÅN BÖRJAN, och det omgående…..tills det fungerar. Är vi inte beredda att verkligen göra något åt problemet så kommer vi inte heller att kunna göra det. Någonstans måste man dra i handbromsen annars accelererar det. Det är ändå vårat val, att göra något åt problemet eller stå och titta på och skylla på ”flocken”. Jag håller inte med. Varje människa måste gå till sig själv och fråga vad som ligger i mitt eget ansvar. Skulle jag kanske skylla ifrån mig på de andra som arbetade på samma uppfödning om jag hade misslyckats? Ansvaret ligger hos mig och ingen annan i de beslut jag tar.