| Inlägg #121: Postat: 2010-02-25 14:03:00 | |
|
Jocke-sourzial |
118 Bizon angående anmärkining i 114. Förstår du är ny. Man får vara glad om man blir gammal här...Iaf så bör man nog strunta i hur länge, för till "de gamla tallarna" de som varit här från 2002 ca räknas vi aldrig! Har själv harvat här till och från under 3 år.
Det man lär sig efter hand är förstås hur vissa här fungerar eller inte fungerar, om folks värderingar, åsikter, och debatteknik. Och om gemensam eventuell vilja till samarbete och för att hålla en någorlunda konsekvent linje, trots skilda åsikter och intressen. Samt framför allt, anser jag iaf, benägenheten eller ej att hålla sig till en rimlig sanningshalt, särskilt i kontroversiella ämnen! Själv håller jag på att lära mig att det är meningslöst att diskutera om innehållet i sista meningen inte fungerar. Mvh JS |
| Inlägg #122: Postat: 2010-02-25 15:49:00 | |
|
Bizon |
Tack för de kloka orden Jocke - sedan handlar det som så ofta annars om att vara disciplinerad nog att avstå då man insett att något engagemang inte leder någon vart. Apropå skolan och det jag beskrev i inlägg #119 om ungar som i fråga om intellektuell skärpa och rättsmedvetande ibland vida överstiger "vuxna" pedagogers så ringde just nyss en av mina gamla barndomsvänner. När man talar om trollen så står dom i farstun sägs det, men gäller tydligen även då man tänker på dom. Både han och hans ungar har brottats med samma problem - dom kunde redan för mycket då skolan började vilket fick de lärare som inte uppskattade ungars kunskap och verkliga vetgirighet och framför allt inte deras förmåga att tänka själva och dra självständiga slutsatser att resa borst. N dyker det upp en och annan sådan unge som "jantelagen" fortfarande gör allt för att näpsa. Man talar ibland i sådana sammanhang om att elitskolor skulle vara en lösning, men det är jag personligen tveksam till - dels därför att om lärarmetodiken inbegrep även de skiftande utvecklingsnivåerna hos ungarna och att integrera dessa i övrigt kunskapssökande så skulle det även stimulera andra ungars växt. Sedan finns det en stor risk med allt elittänkande - det bildas lätt farlig skråmentalitet som kanske inte i första hand styrs av barnets verkliga egenskaper utan mer av familjens tidigare studievana och ekonomiska förutsättningar.
Redan där är det inte särskilt chyst som det är i dag - ungar från rikare familjer kan studera utan att bekymra sej om studiestöd och återbetalningskrav av studielån vilket inte ungar från mindre bemedlade klasser kan - det i sin tur gör att dom många gånger tvingas avbryta studierna eller att dubbelarbeta. Någon rättvisa existerar ju inte det är väl alla helt överens om, men att många studiebegåvningar och till och med humanistiskt insiktsfulla ungar dribblas bort i skolans hierarkier tror jag inte man i allmänhet är så medveten om. Inte heller om konsekvensen för de barn som sorteras ut därför att dom är för begåvade för den skola som erbjuds – och i det faller spelar det mindre roll om det är privat eller kommunal skola, men mer om barnets familj har ekonomi och inflytande i samhället i övrigt... |
| Inlägg #123: Postat: 2010-02-25 22:31:00 | |
|
Lasse i Gatan |
#120/ Ingloz/ Du skriver att sju år var det som gällde för din del.
Möjligt att det skilde på landsbygd och storstad, avverkade mina åtta år i Stockholm. |
| Inlägg #124: Postat: 2010-02-26 00:20:00 | |
|
Sunny |
Lasse i gatan Jag bodde på landet o de som var födda 45 året efter migfick ett 8:e år.Min jämnårige make 2 bodde i Stockholm o fick 8 år.När de 9 åren var genomförda i hela landet vet jag inte.I mitt fall spelade det inte så stor roll eftersom vi konfimerades under våren i årskurs 7 o dagen efter åkte jag ut ur fosterghemmet.Jag gick alltså inte färdigt klass 7 Fostermodern viste att hon måste visa upp mig till konfirmation i kyrkan o innan kunde hon inte kasta ut mig utan att det blivit frågor.
|
| Inlägg #125: Postat: 2010-02-26 00:49:00 | |
|
Sunny |
Bizon Det vanligaste sättet att bedriva bigami är att smyga o vänsterprassla. Ofta på en ovetande partners bekostnad eller på bekostnaden av avsaknaden av empati o respekt genemot den tillfälliga/e partnern.
Jag har aldrig lurat någon eller gått bakom ryggen på mina livskamrater.Man måste sätta sig ner o tala om hur man ser på samlivet. INNAN! Ska det vara sexuellt monogamt? Ska man kunna berätta saker om sin parner för sin bästa vän? Är ärlighet viktig? Det gäller livskamrater.Ska man ha barn tillkommer synen på barn o fäder.Vill han ha barn o är han villig att lägga ner en massa annat under småbarnsåren? Själv har jag bara barn med make nr 1.De födde jag mycket ung.När jag träffade livskamraterna som var över 40 år äldre än mig så hade de ju båda vuxna barnbarn o vi bodde aldrig i hop.O make 2 ville inga egna barn ha. Skolan ja.Jag önskade mig så innerligt att få gå i läroverk o vidare:Jag hade höga betyg i allt utom syslöjd o skolkök. Det var därför jag satte in den där ödesdigra annonsen i någon veckotidning där jag efterfrågade min mamma o pappa.Idiotiskt med tanke på konsekvensera.Men pappa pedofil som fick se tidningen i fägelset börade skriva så lockande brev:jag skulle få bo hos honom o jag skulle få pluggga! Det var därför lätt för honom att lura mig till ett hotell för att våldta mig.Märk väl:vi hade breväxlat nästan ett år.Han sade att han jobbade utomlands så jag skrev till Poste Restante.Det använde jag själv eftersom jag saknade hotell adress.Han var bara ute en vecka innan han gav sig på mig.Men under den veckan hann han oxå med att gifta sig!Frun blev inte glad när han åkte in på 4 1/2 år så snart igen! |
| Inlägg #126: Postat: 2010-02-26 09:49:00 | |
|
Bizon |
Sunny #125 Ja,,, nått vänsterpraslande har jag inte heller sysslat med och det är klart att man ska vara överens så långt det är möjligt. Men nu är vi ju inte precis statiska i vår övertygelse vi människor. Våra livskamrater har tendenser att utveklas och växa in på andra banor än de ursprungliga som kanske var en del av orsaken till den första atraktionen. Just det har jag fått uppleva några gånger genom att jag trivs bäst med och dras mer till ynger tjejer. Orsaken är förståss att dom fortfarande är sökande och står mitt i aktiva vägval. Det har ju också varit så att den omtalade biologiska klockan där i flickornas kroppar börjat ropa på barn och det är tack vare det fenomenet som mina ungar kommit till - annars har jag känt mej rätt tillfredstäld med traktens ungar som tack vare mina öppna dörrar tidvs hängt hos mej nästan mer än dom varit hemma. Då, på den tiden då jag inte hade egna barn att älska och bry mej om var jag övertygad om att världen var full av ungar som ingen egentligen brydde sej om - vilket tyvär inte har förändrats,,, det livet däremot har tillfört förutom den erfarenheten är att den längtan efter ett eget barn som en dag vaknar i många kvinnor inte är möjlig att styra med aldrig så mycket förnuf, inför den farsinerande och som jag ser det oerhört vackra naturkraften kan jag bara kapitulera - och ärligt talat är det inget förnuft i det heller, men både kär lek och kärlek.
|
| Inlägg #127: Postat: 2010-02-26 13:24:00 | |
|
ingloz |
#123/Lasse i Gatan, det stämmer! Vi fick visserligen en nybyggd, stor o fin skola med plats för barn från tre kommuner, men Jönåkers folkskola låg ändå på landet 17 km från Nyköping.
|
| Inlägg #128: Postat: 2010-02-26 19:56:00 | |
|
Sunny fri |
Bizon Det är sant:man är en person när man är 17 år o en annan vid 35. Att jag som väldigt ung drogs till ganska mycket äldre män behöver man nog inte vara något snille för att förstå.Jag sökte det stöd jag skulle haft om jag haft föräldrar o kanske i ett visst fall där skillnaden var över 40 år så saknade jag nog äldre generationer bakåt som kunde svara på många frågor.Så när jag gifte mig andra gången vid 35 var det med en jämnårig.Senare har en del kortare kärlekar varit betydligt yngre. Jag har inte behov av det stöd i kärleksrelationer jag sökte mera utan kan glädjas åt entusiasmen hos den yngre.Men de 2 män jag lever med:en är den man jag gifte mig med vid 18 års ålder. Vi har utvecklats olika men sida vid sida o respekterar varandras olikheter.Min jämnårige man från bröllopet vid 35 finns oxå kvar. I våras gifte jag om mig med make nr 1.Av praktiska skäl men det var romantiskare än förväntat:jag grät faktsikt av rörelse när vi fick den fina dikten: "mitt hjärta är ditt,ditt hjärt är mitt o sorgen är min när du gråter" av vigselförrättaren. För just den läste jag gång på gång när min käre låg i coma.
|
| Inlägg #129: Postat: 2010-02-27 04:47:00 | |
|
Bizon |
Ja Sunny - livet kan verkligen vara både helvete och himmel. Själv har jag aldrig gift mej - känns som om den ceremonin bara bäddar för livslögner. Pryttelfrågorna vid separation är inte särskilt viktiga egentligen om man inte gemensamt dragit på sej så förfärligt mycket materia att kivas om. Det viktigaste för mej har varit en bibehållen närhet till mina ungar. Dessbättre har mina barns mammor samma grundinställning och i dag fungerar våra relationer till allas bästa vilket är ett stort plus för ungarna särskilt då dom varit små. Lite kul det du beskriver om dina två män vilket får mej att tänka på en släkting som för i dag så där en 50 år sedan levde med två män - en som jobbade nattskift och en som jobbade dagskift. Senare då dom gått i pension alla tre reste gänget omkring i värden och vad jag förstod hade dom det rätt hyggligt tillsammans. Svartsjuka ställer till så mycket elände och frågan är om den inte är mer kulturell än biologisk? Kanske även en del personlig mentalitet spelar in. I skolan och i barns kamratkretsar har jag sett en del varianter på fenomenet relationer och hur dessa växlar över tid. En del ungar funkar jättebra i polyrelationer medan för andra är "bästisen" den enda tryggheten i världen som är orsak till om livet är värt att leva eller ej. Jag har den uppfattningen att "bästis" förhållanden kan vara till mer skada än glädje - både bland grabbar och tjejer. OK om det uppstår naturligt - då är det inte så mycket att göra något åt, men den där ofta från föräldrarna uttalade önskan att deras barn ska få en bästis riskerar att skapa en onödig upplevelse av brist och misslyckande hos ett barn som inte ens tänkt tanken själv och inte hittar någon som passar. Fenomenet är vad jag förstår vanligare bland tjejer/morsor än för grabbar där gängets bredare och mer månghövdade relationer förefaller vanligare. Vilket - i alla fall som jag kommer ihåg det och sett i mina grabbars och polares relationer - inte uteslutit skiftande och mer intima tvåsamma relationer för längre eller kortare tid - nått i stil med mer eller mindre långvariga tillfällighetsgemenskaper och ofta parallella. Förekommer hos flickor också, men känns som om det är en viss skillnad, frågan är om det bara är en av mina fördomar,,, eller? Den gängse bilden av flertalet grabbar som flänger runt fullt upptagna av gemensamma och fysiska gruppaktiviteter skiljer sej från bilden av flickor i mindre grupper och par inbegripna i mer intima pyssel håller kanske och i bästa fall på att förändras - men fortfarande grasserar föreställningen om den hårt styrda tjejgruppens hierarki med fördömandets härskarteknik som aktiv beståndsdel i hackordningen... Att det förekommer kan ju många vittna om, men vad är orsaken? Är den kulturell eller biologisk? Och skiljer sej grabbars generella beteende åt på just den punkten? En annan fundering i det fallet är om dessa beteenden på något avgörande vis har eller har haft artutvecklande betydelse?
|
Sourze [loggan] © Nättidningen Sourze, ett registrerat massmedium hos Radio- och
TV-verket. Sourze är också ett registrerat varumärke.
Databasens namn är Sourze. Ansvarig utgivare är Carl Olof Schlyter.