Valt inlägg:
Bizon Det är sant:man är en person när man är 17 år o en annan vid 35. Att jag som väldigt ung drogs till ganska mycket äldre män behöver man nog inte vara något snille för att förstå.Jag sökte det stöd jag skulle haft om jag haft föräldrar o kanske i ett visst fall där skillnaden var över 40 år så saknade jag nog äldre generationer bakåt som kunde svara på många frågor.Så när jag gifte mig andra gången vid 35 var det med en jämnårig.Senare har en del kortare kärlekar varit betydligt yngre. Jag har inte behov av det stöd i kärleksrelationer jag sökte mera utan kan glädjas åt entusiasmen hos den yngre.Men de 2 män jag lever med:en är den man jag gifte mig med vid 18 års ålder. Vi har utvecklats olika men sida vid sida o respekterar varandras olikheter.Min jämnårige man från bröllopet vid 35 finns oxå kvar. I våras gifte jag om mig med make nr 1.Av praktiska skäl men det var romantiskare än förväntat:jag grät faktsikt av rörelse när vi fick den fina dikten: "mitt hjärta är ditt,ditt hjärt är mitt o sorgen är min när du gråter" av vigselförrättaren. För just den läste jag gång på gång när min käre låg i coma.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?