Valt inlägg:
Ja Sunny - livet kan verkligen vara både helvete och himmel. Själv har jag aldrig gift mej - känns som om den ceremonin bara bäddar för livslögner. Pryttelfrågorna vid separation är inte särskilt viktiga egentligen om man inte gemensamt dragit på sej så förfärligt mycket materia att kivas om. Det viktigaste för mej har varit en bibehållen närhet till mina ungar. Dessbättre har mina barns mammor samma grundinställning och i dag fungerar våra relationer till allas bästa vilket är ett stort plus för ungarna särskilt då dom varit små. Lite kul det du beskriver om dina två män vilket får mej att tänka på en släkting som för i dag så där en 50 år sedan levde med två män - en som jobbade nattskift och en som jobbade dagskift. Senare då dom gått i pension alla tre reste gänget omkring i värden och vad jag förstod hade dom det rätt hyggligt tillsammans. Svartsjuka ställer till så mycket elände och frågan är om den inte är mer kulturell än biologisk? Kanske även en del personlig mentalitet spelar in. I skolan och i barns kamratkretsar har jag sett en del varianter på fenomenet relationer och hur dessa växlar över tid. En del ungar funkar jättebra i polyrelationer medan för andra är "bästisen" den enda tryggheten i världen som är orsak till om livet är värt att leva eller ej. Jag har den uppfattningen att "bästis" förhållanden kan vara till mer skada än glädje - både bland grabbar och tjejer. OK om det uppstår naturligt - då är det inte så mycket att göra något åt, men den där ofta från föräldrarna uttalade önskan att deras barn ska få en bästis riskerar att skapa en onödig upplevelse av brist och misslyckande hos ett barn som inte ens tänkt tanken själv och inte hittar någon som passar. Fenomenet är vad jag förstår vanligare bland tjejer/morsor än för grabbar där gängets bredare och mer månghövdade relationer förefaller vanligare. Vilket - i alla fall som jag kommer ihåg det och sett i mina grabbars och polares relationer - inte uteslutit skiftande och mer intima tvåsamma relationer för längre eller kortare tid - nått i stil med mer eller mindre långvariga tillfällighetsgemenskaper och ofta parallella. Förekommer hos flickor också, men känns som om det är en viss skillnad, frågan är om det bara är en av mina fördomar,,, eller? Den gängse bilden av flertalet grabbar som flänger runt fullt upptagna av gemensamma och fysiska gruppaktiviteter skiljer sej från bilden av flickor i mindre grupper och par inbegripna i mer intima pyssel håller kanske och i bästa fall på att förändras - men fortfarande grasserar föreställningen om den hårt styrda tjejgruppens hierarki med fördömandets härskarteknik som aktiv beståndsdel i hackordningen... Att det förekommer kan ju många vittna om, men vad är orsaken? Är den kulturell eller biologisk? Och skiljer sej grabbars generella beteende åt på just den punkten? En annan fundering i det fallet är om dessa beteenden på något avgörande vis har eller har haft artutvecklande betydelse?
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?