En tanke till dem som missar livets återkomst

Livet kommer tillbaka när solens strålar kämpar sig över trädtopparna och jag ser gröna strån hittar sin väg ur den ännu lite kalla myllan. Kroppen känns lite mör efter att ha arbetat med nya muskler med hjälp av spaden och en krökt rygg över nygamla rabatter. Äppelträdet som ändå håller på att dö fick sig en ny frisyr som till slut liknade en avskalad David Hammarståhl. Katten Doris blir allt tjockare om magen och vi väntar spänt på hur många små kattungar som kommer att bekanta sig med vårt lilla statarhus. Snart 18-åringar spelar fotboll i det ännu bruna gräset med stora leenden och jag sätter på Peps Perssons "O boy" som tar mig tillbaka några år, till ungefär samma tid på året.

Då, när livet åter gjorde sig påmint på det mest underbara sätt, satt jag i ett långt samtal på msn med en väldigt god vän som bara såg mörker omkring sig. Vi satt det mesta av natten och pratade om värdet av livet och vad som kan få en att stanna kvar. För honom fanns inte så mycket, och jag hörde hans smärta och förstod hans uppgivenhet. Jag visste också, när natt började övergå till dag, att hans beslutsamhet hade fått in honom på en bana jag inte kunde påverka, så jag gav upp. Jag berättade för honom att jag skulle komma att sakna honom, och skärmen förblev utan bokstäver. Jag upprepade mina ord fyra gånger till allt medan jag märkte hur han avväpnades. Det blev vändpunkten den natten och vi kom överens om att han skulle ta en sömntablett och så ringa mig så kunde vi prata tills sömnen fångade honom. Dagen efter var han på ett strålande humör och tog en tur på sin motorcykel och han berättade om hur Peps låt fick honom att le.
Tyvärr höll det inte och en och en halv månad senare var han död.

Livet är här, och jag är så tacksam över att det lilla fröet som jag sätter snart kommer att växa och ge mig glädje om någon månad. Jag är tacksam över att allt är som det ska och att jag såg den första Tussilagon för en timme sedan. "Efter mörker kommer sol", och så är det faktiskt. På så många olika plan kan vi applicera det på våra liv. Utan mörkret märker vi inte ljusets välsignelse. Jag skänker de en tanke som inte får lov att vara med denna dag då det är 16 grader varmt ute och livet återvänder. Jag hoppas de har det bra på sina ängar vart de nu än befinner sig.

Hoffmaestro sätts på i köket medan det sista ska ordnas innan grillpremiären och jag tar mig en liten höftvickare medan riset tar sin sista suck.

Av Birgitta Stiefler 02 apr 2011 18:17