Feminism – osäkerhetens alibi
Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig.
En konservativ deklaration
Därmed kan också mina kritiker - som felaktigt i debatten kallat mig för nazist -lita på att deras slutsatser är som tomma slag i luften.
I sjutton år grät jag över min barnlöshet
"Jag är en av alla de hundratusen kvinnor som är ofrivilligt barnlösa. I över sjutton år längtade och grät jag över min menstruerande period. Allt som fanns tryckt på papper, internet fanns inte då slängde jag mig över."
Film: "Blades of glory" - rätt kul konståkarrulle
"Kalla mig gärna tråkmåns, men så är ju det där med humor en gång för alla något särskilt särdeles personligt."
Saknad efter pappa
Jag har skrivit en dikt som handlar om min sknad efter pappa som inte vill veta av mig.
Feminism är ute och media vänder kappan
Häromdagen sa en kille till mig med sarkasm i rösten: "Men Anna, vet du inte att det är ute med feminism?"
