Till min älskade farmor Nora

Jag var var 13 år, men det känns som om det var igår. Hon fick diagnosen levercancer och avled sex månader efter det. Jag glömmer aldrig dom sista orden hon sa till mig vid mitt sista farväl av farmor. Hon låg där svårt sjuk i mammas och pappas säng. Jag upplevde hennes ansiktsfärg lite vitgrå. På sängkanten satt hela familjen vid hennes sida och grät. Hon tog min hand i sin och viskande till mig med en sorgsen blick "Hjälp pappa din nu att städa och ta hand om dina bröder!".

Det var så svårt att se henne sjuk. Jag minns henne annars som alltid glad, fylld med livslust, bakande, städande och lagande god mat. Det var farmor Nora för mig, inte den som då låg där i sängen helt livlös med sorgsen blick och som nu skulle lämna oss. Jag som ville att farmor skulle få se mig växa upp, få lära känna mina barn. Bara att få vara med henne, sittande och lyssna på mina tankar och tonårsfrågor, bara gråta ut i hennes stora varma famn när man inte vill prata med mamma, det skulle jag nu aldrig få uppleva mer. Det som man tycker är så självklart i livet. Men döden stod där och tog min älskade farmor och en stor del av mig med. De sista orden som hon sa till mig glömmer jag aldrig. Mina föräldrar var på väg att separera,och så som alla mammor blir vi lite dalltiga med våra söner, så blev hon orolig hur pappa skulle klara sig utan mamma fast han då var 35 år. Men med tre busiga barn och två katter och en stor villa och heltids jobb på det, ja då förstår jag att hon blev bekymrad. Nu låter det som om min mamma inte gjorde något alls, men så var det inte. Vi barn valde att stanna i Strömsholm med pappa eftersom vi hade alla våra vänner där och skolan förstås. Mamma bönade och bad om att vi skulle flytta med henne till Västerås, men vilken tonåring vill bryta upp från bästa kompisarna bara så där. Så till mammas förtvivlan var vi bara hos henne på helgerna. Men med farmors ord i ryggen så hjälpte jag pappa med hushållet. Varje Fredag efter skolan storstädade jag hela huset, jag tvättade allt som kom i min väg. Med mina bröder som åkte Cross och i stort sätt bodde i leran så blev det skitigt som fan. Jag upplevde tvätthögen som en bulldeg den bara jäste och blev större och större. Det kändes som den aldrig tog slut där jag stod och strök.

Åter till min Älskade farmor Nora. Jag var ofta hos henne, hon var väldigt pedant. Jag minns att alltid när jag hade haft mina ridlektioner så gick jag hem till farmor och farfar. Hon hällde alltid upp ett varmt bad med härligt doftande badskum. Efter badet ville jag alltid spela på deras piano. Pianot var stort, svart och så blankt att man kunde spegla sig i det och hon var väldigt noga med att jag hade tvättat händerna innan. Sedan satte hon sig bredvid mig och sjöng och lärde mig noterna. Jag älskade att vara hos henne. Deras hem var så fint och städat, med vackra roccocomöbler och exklusiva porslinsprydnader som föreställde damer från 1800-talet, som man bara fick titta på, men inte röra. Farmor var en mycket vacker kvinna med guldsmycken och eleganta kläder. Hon och farfar hade som hobby att åka runt i landet och dansa. Hon som alltid var frisk, hur kunde hon få cancer? Ja, den frågan går ju inte att få svar på hur mycket man än vill. Med den här krönikan vill jag hedra min farmor på 20-årsdagen av hennes död. Jag älskar dig och saknar dig farmor Nora, jag vet nu att du är min skyddsängel och följer mig och mina steg genom livet...

Av Linda Rosing 14 okt 2007 22:14