Ett par av mina bästa vänner bor i ett kollektiv

Ett par av mina bästa vänner bor i ett kollektiv tillsammans med ett par andra av underbara människor som alla har spännande saker att berätta och inspirera en med. I deras lägenhet finns ett par katter, några luggslitna mörkröda fåtöljer som man kan pilla fransar ifrån, tung söt kaffedoft, och ett mummel från alla människor som ofta är där. Ibland är det alldeles tomt i lägenheten, en del går upp tidigt och går i säng tidigt, så är man där en sen kväll som jag brukar vara, så är det egentligen bara Leo och Olivia och Stina som man kan snacka med.

De är så hyggliga och omtänksamma i kollektivet så man vill nästan flytta dit själv. Och nästan alltid finns någon hemma som har lust att ta hand om min lilla dotter om jag behöver fixa något på egen hand. Det är hur bra som helst. Ja, det borde minsann finnas en sån inrättning i varenda grannskap.

Ibland står jag och Leo på balkongen och delar på ett tjuvrökeri, vi har båda sagt att vi slutat, men vi vet att vi ljuger. När vi är klara ser vi vem som kan träffa folk med fimpen. Leo brukar låta mig vinna, säger han. Jag vet inte jag.

Olivia och Stina brukar spöa skiten ur varandra i Tekken III på ps2:an, jag vill aldrig vara med. Säger att det inte är min grej det där med TV-spel och så går jag hem och övar och övar som fan, men jag blir aldrig lika bra som dem. Så jag fortsätter alltid att stå över. Vem vill förlora?

Emellanåt bjuds det på långa middagar i huset. Jag har varit med några gånger, det är fantastiskt. Vi brukar leka en lek, "ljug eller sanning" kallar vi den och den går ut på att en person berättar en osannolik historia om sig själv och vi andra skall sedan avgöra om den är sann eller inte. Jag tror alltid att det är ljug, men jag har nästan jämt fel. Jag är själv inte lika bra på att berätta historier som de andra så jag brukar förlora. Jag hatar att förlora. Det känns orättvist, jag vill också ha knasiga saker att berätta som ingen tror på men som är sanna. Jag vill också ha varit legosoldat, ha haft sex med en spion från Ryssland, ha pudrat näsan på en superstjärna, av misstag ha blivit inlåst i Vadstena kloster i en hel vecka, ha dansat cancan i Peru för att få äta middag på en lyxig restaurang och ha gift mig riktigt kär och lycklig. Men det har jag ju inte, så jag förlorar.

Det finns ingen direkt vinnare i den där leken, men jag brukar ändå känna mig som en förlorare när jag tänker på den. För leken finns inte, och middagen finns inte, och fimparna som träffar folk finns inte heller.

Men kollektivet finns, i varenda grannskap, minsann, och Leo, Olivia och Stina likaså. Skillnaden är bara att istället för att guida och hjälpa oss i den stora vilda verkligheten som livet släpar ut oss till så spenderar de sina dagar på tråkiga, gråa rum med kommunal konst och mesgula massupplagegardiner. Istället för att tjuvröka med en kompis på balkongen så får de sina liggsår ompysslade eller sina naglar klippta den där gången i månaden då deras barn hastigt hälsar på för att lugna sina egna samveten och göra dagens goda gärning. Istället för att fira sin 85-års dag med vinprovning och en makabert stor tårta och goda vänner i alla åldrar som jäser i fåtöljerna, så får de på sin höjd hallonkräm istället för en torr kaka efter middagen den dagen.

Man kan ju tycka att det är de som är förlorarna i detta, och visst, det är klart att de är. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig som en lite mer förlorande person, eller som en liten plutt i en förlorande generation, när jag tänker på all den vishet och trygghet som helt i onödan, och på ett alldeles sorgligt vis, går till spillo.
Om bara kollektivet kunde finnas. Jag önskar. Jag vill inte vara en förlorare.

Av Havanna Bengtsson 14 nov 2004 12:23