Jag tänker aldrig jobba

Det kan inte vara nyttigt att slitas upp ur sin sömn av väckarklockors gälla pip, eller Ekots uttryckslösa underrättelser om ohyggliga fasor i andra länder, eller bara två stationer från mig. Varför släpa sig upp, kliva runt på kalla golv och tvinga ner frukost som inte är legitim förrän flera timmar senare, i lugn och ro när magen är villig att ta emot den? En fras så klockrent formulerad av Jocke Thå, flyter alltid in i mina tankar vid tillfällen som dessa.

"Jobba, åka trick, hem å sätta sig å glo. Det är inget liiiv, de e slaveriii..." Och det är så rätt. Varför går människor till jobbet? Varför jobba? Så meningslöst.

Jag har inte jobbat en dag i hela mitt liv. Sommarjobb? Helgjobb? Nej, inte jag inte. Praktik? Ja visserligen, satt i nio veckor på Ericsson och surfade, byggde ett par hemsidor. Ingenting jag inte gjort ändå på fritiden. Praktiken på Sourze? Sitta och skriva texter, rätta stavfel och intervjua blonda söta författare? Det är väl inget jobb! Det är ju roligt! Nej jag talar om äkta manhaftigt, hugg-i-och-dra-jobb, som skogshuggare, kylskåpspackare, läkare eller nåt annat alldeles otänkbart.

Dygnet är 24 timmar långt. Jag sover helst tolv timmar av det. Oftast blir det bara sju, eftersom jag måste upp och gå till skolan och lära mig saker. Det mesta jag lärt mig är helt onödigt, och därtill bortglömt vid det här laget. Hela dagen går åt till lärande, och när jag sedan växer upp decennier in i framtiden, kommer dagarna gå åt till att långsamt spy ur mig allt jag lärt mig. Dag för dag på mitt så kallade arbete. Till sist dör vi som skrumpna små majrovor, helt tomma i bollen, när den sista gallan trycks ut ur oss likt kaviaren ur tuben, och vi pensionerats. Då är vi endast kapabla till att sköta kolonilotter, greppa Bingolotten krampaktigt i fuktig näve en gång i veckan, och - inte att förglömma - köra bil. Det finns ingen övre åldersgräns för dessa små åldringar i obligatorisk keps eller hårnät som susar förbi i sina skruttiga bilar.

Nej, jag ska minsann behålla den sorglösa frihet och ansvarslöshet som barndomen innebär. Jag förstår inte varför jobbet ska vara obligatoriskt för alla. Titta på människorna i regnskogen, de sitter bara utanför sina kojor och piercar sig i näsan och blandar gift till sina blåsrör. Underbart! Om jag inte får göra det så vill jag sitta uppkrupen i en soffa på ett café och dricka thé hela dagarna. Kanske glida hem till nån kompis på kvällen och snylta makaroner och TV-spel. Då och då kanske jag rycker upp mig och åker på en resa. Pengar? Ja vafan, föräldrar kanske. Eller det där författarbidraget låter ju inte dumt, jag behöver inte ens producera nånting, jag får pengar ändå. Det ordnar sig alltid! Men så är det ju inte i verkligheten. Det är nu så uppbyggt att alla MÅSTE jobba, om de inte har pengar. Om de inte vill bli hemlösa.

Nu är det ju så att detta dagens moderniserade samhälle, med miljoner små mikrochips och laptops och lattemaskiner, inte passar mig så där jättebra. För mycket kan gå fel. Jobba på resturang, mat kan börja brinna, kaffe kan flöda ner i knän och betalning kommer glömmas bort. Av mig. Jobba som kassörska, det har jag faktiskt testat. Provjobbat några timmar, lyckades producera ett två meter långt kvitto, slarva bort en hundralapp och skapa en tio meter lång missnöjd kö. Sedan är jag hemskt dålig på att vara trevlig mot folk, min EQ ligger på minus 12 servicejobb alltså otänkbart.

Journalist är nog knappast möjligt - i perioder är jag dödligt rädd för att ringa upp folk eller intervjua dem, för att inte tala om att skriva avslöjande kritiska saker om folk. Det är ju elakt. Pilla ihop saker på löpande band finner jag lika mördande tråkigt som alla andra. Byggnadsarbetare kan jag inte bli, jag är alldeles för svag och dessutom kan jag inte spika rakt. Lärare är otänkbart, jag hatar barn. Illustratör? Min lärare i grafisk form sade "ditt frihandstecknande är svävande, så du får ett VG." Ah. Såna lärare ger en men för livet.

Så jag börjar härmed min kamp, för att låta bli att jobba så länge jag bara kan. Jag är nästan 19 år och har inte tjänat en enda krona själv. Bara snyltat på staten. Jag vill inte höra "ja men om alla tänkte som du, så skulle ingenting bli gjort". Äh. Det är säkert jättemånga som vill jobba och åka tricken hem till betongförorten och sätta sig och glo på teve. Men jag vill helst tillbringa mina tolv vakna timmar med saker jag tycker är roligt. Så, likt ungdomarna på Arlas mjölkreklam skall jag slacka i en sliten soffa, utvilad, åderförkalkad, aldrig jobba, och dö lycklig.

Av Kee Leong 07 dec 2001 12:59