Hur ska jag och andra kunna förlåta min son

Det är något fruktansvärt du varit med om, som ingen människa skulle behöva uppleva. Kanske ger jag mig in på djupt vatten att ens försöka kommentera eftersom jag omöjligt kan sätta mig in i situationen. Men jag vill ändå dela med mig av mina tankar, i hopp om att de kan hjälpa dig på något litet sätt. Först och främst så har jag alltid tyckt att man måste skilja på brott och brottsling. Ett brott kan vara avskyvärt, men gör det människan som begått brottet avskyvärd? Jag tycker faktiskt inte det. En människa är alltid väldigt komplex med många olika sidor. Samma människa kan ha väldigt goda sidor, och väldigt mörka sidor. Det verkar vara svårt att greppa för många, t ex för de som säger att du ska bryta kontakten med din son pga brottet. Bara för att du håller kontakten med din son så betyder det inte att du accepterar brottet, det tror jag vem som helst förstår om de tänker efter. Jag tror att din son högst sannolikt mår väldigt dåligt över det han gjort och det kommer nog vara väldigt svårt för honom att förlåta sig själv, och jag tror också att han är tyngd över vetskapen om att han kanske aldrig kommer bli förlåten av alla i sin omgivning. Vad som är oerhört viktigt att tänka på tycker jag, som det tyvärr talas på tok för lite om i Sverige, är att de allra flesta som sitter i fängelse, särskilt de som begått grova brott, har ett psykiskt problem av något slag. Tyvärr är vår rättspsyk väldigt föråldrad och det är bara de med "allvarlig psykiatrisk störning" som hamnar på rättspsyk. Men den senaste tidens vetenskap säger att mord och grov brottslighet är överrepresenterade även bland de med mildare psykiatriska diagnoser. Och att deras våldsutövande beror till stor del, eller helt och hållet på deras psykiatriska diagnos. Ändå dömer man dem som att de har en helt fri vilja och full kontroll över sina handlingar, vilket egentligen går rakt emot det vetenskapen säger idag. Därför ogillar jag också den kristna syn som går ut på att vi alla har en helt fri vilja, totalt fri från olika påverkan, och att vi alla har precis samma möjlighet att leva fredligt och lugnt. Lyssnar man däremot på den moderna vetenskapen så vet man mycket väl att detta inte stämmer. Tvärtom så påverkas ens val olika mycket av sina gener och sitt psyke. Mitt varmaste råd är att oavsett om du fortsätter att söka efter svar inom den kristna tron, inte tar avstånd från vetenskapen och den moderna psykologin, för jag är övertygad om att den kan ge dig minst lika mycket om inte mer tröst och svar. Att födas med ett psykiskt handikapp jag har själv ett sådant är oerhört svårt att både upptäcka och att göra något åt helt på egen hand. Det är också oerhört svårt för ens omgivning och ens närstående att se eller upptäcka det. Psykiska problem kan vara väldigt osynliga och ges uttryck först i pressade situationer. Personligen tror jag att din son med största sannolikhet har en psykiatrisk diagnos. De problemen är ofta medfödda, men kan också utvecklas av traumatiska händelser. Men trots allt så finns det hjälp att få för de människor som drabbats av detta, och tyvärr är vårt samhälle ännu väldigt dåliga på att ge den hjälpen. Mitt varmaste råd är ändå att du försöker se till att din son tar kontakt med en terapeut eller psykolog om den möjligheten finns i fängelset och fortsätter när han kommer ut. Och om du inte själv gör det redan så rekommenderar jag att söka upp en utbildad terapeut eller psykolog för att prata om det som hänt och för att få svar på de frågor du har.

Tobias - Jag gillar din milda och förstående ton i din kommentar - dock håller jag inte med dej på en punkt - det går inte att skilja på person och handling - du är dina handlingar oavsett du vill eller ej - den här moderna kullerbyttan att skilja person och handling åt är ett ganska dumt försök att söka förmildrande omständigheter för mer eller mindre överlagda handlingar. Jag menar att om du aldrig utför någon handling så är du ingen - det är våra handlingar som i slutänden ger en bild av vilka vi va - eller är så länge det pågår.

Hej jag skriver till dej som mamma till en annan mamma och jag blir mer än berörd av vad du delar med dej av. Det går rakt in i mitt hjärta. Den första tanken jag får är att jag aldrig skulle sluta älska min son oavsett vad för slags grymma handlingar han gör. Jag har svårt att tänka mig att du skulle ha lärt honom något sådant utan vad som fick honom att begå detta är inget du har skapat hos honom. Hur du än vrider på det så är han din son och du är hans mamma som gör det du ska och det är att finnas kvar. Den person som sa att han/hon skulle bryta med sitt barn saknar inlevelse förmåga. Tyvärr finns det gott om sådana som dömer utan att försöka förstå din situation. Din son har gjort en vedervärdig handling som dessutom är helt oförlåtlig och tagit ifrån dej möjligheten att följa dina barnbarn, att se dom utvecklas, det tog han ifrån dej men han finns och förhoppningsvis söker han hjälp för sitt beteende och sin aggresivitet och jag hoppas du har kraften att finnas där för honom och då menar jag din son och inte det han nu straffas för. För en mamma är en mamma och vad du än tror så är det du som genom din kärlek gör skillnad i hans liv.

Jag blir djupt berörd av din berättelse och jag känner starkt för att du vågar lämna ut dig i en så svår sak som att din son har mördat sin sambo. Men som föräldrar har vi lätt att glömma att alla människor är unika personer, även våra egna barn. Det är sant att din son är en del av dig och en del av sin far, men han är samtidigt en unik person som är avskilt från dig, oavsett arv och miljö, din son är helt enkelt en egen person. Men det är inte ditt fel att din son blev en mördare, oavsett hur det har sett ut socialt. Du gör som alla föräldrar skulle ha gjort i din situation, redan förlåtit din son. Men du berättar att du orolig för om samhället har förlåtit din son och du berättar att du för ett och ett halvt år sedan har varit kristen. Jag tror att du skulle kunna få hjälp av att lätta ditt hjärta för en erfaren själasörjare präst eller diakon i din församling som skulle kunna hjälpa dig med att kontakta - Sankt Lukas stiftelsen - som bedriver psykodynamisk terapi på existentiell och kristen grund.

forts/ Att din son ringer kan vara bra för både honom och dej, men tänker att du inte ska begära av andra närstående syskon osv att dom ska ställa upp mer än vad dom självmant gör - dom måste få chansen att bearbeta sina upplevelser på sitt sätt och dina vädjanden kan vara mer skuldbeläggande på dom än vad du verkligen vill. Dessutom tror jag att du ska vara ärlig mot din son - känns det jobbigt att han ringer varje dag så säg det - undrar du varför han ringer så fråga - gå inte som katten kring het gröt - var ärlig. Du har rätt att uttrycka det du känner liksom din son och ger ni varandra den rätten kan ni få större förståelse för varandra och faktiskt komma vidare.

CITERAR OCH VARNAR//Jag har fram tills för ett och ett halvt år sedan varit kristen och burit mitt kors runt halsen, men jag har aldrig egentligen satt mig in i vad jag tror och tycker. Jag har bara följt med strömmen, konfirmerat mig, gått i kyrkan vid de vanliga högtiderna etc. Jag har döpt mina barn i kyrkan och även gift mig en gång, men inte på allvar tagit till mig det som sägs under predikningarna. Kanske är det här hans sätt att få mig att vakna upp och ta tag i mig själv. Jag kan inte annars se vad som är meningen med det här vansinnet som har hänt. Varför skulle det hända mig? Det måste ju finnas ett skäl till att min son, av alla söner, skulle begå ett sådant här brott.//sc. Hela det citerade stycket pekar på att du måste ta en allvarlig funderare på vad du tror att en gud är - en gud som skulle iscensätta en sådan sak som det som hänt för att få dej att komma på bättre tankar skulle inte vara värd att vara gud. Bibelns berättelser om en gud som tillsammans med Satan plågar människor är sagor och en annan tids underhållning - visst kan det finnas lite visdom här och var men resten är tokerier. Med andra ord - som du också säger "jag kan inte se någon mening alls i det som skett" vilket beror på att det inte finns någon mening i det - det är resultat av en orsak och verkansprocess som inte är så enkel att förutse, men kanske kan vi lära oss mer av det som sker och i framtiden förstå att tyda signalerna på tidigare stadium - innan det vi inte vill ska hända hänt.

f. För mig blev också "Fridsbönen" oerhört viktig. Oavsett om man är troende eller inte så är den värd att läsa. Att läsa den, upprepa den och försöka tolka vad som är vad... "att göra något åt det man kan göra något åt" - så går det att bygga vardagen, glädjen och möjligheterna, ett annorlunda liv som bygger på insikten om hur vikigt det är att finnas till för sina barn, för egen del och för sina anhöriga. Min son avslutade sitt liv 2003, han blev 27 år gammal och varje dag, varje minut sedan dess har jag förstås fortsatt att älska honom... Hur skulle världen se ut om vi slutade upp med det?

14. "fridsbönen": ...ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.

#16. Tack för informationen. Bönen kallas lite olika, sinnesrosbön, fridsbön... att den ingår i 12-stegsprogrammet ger ju ytterligare bevis på att den ger styrka och möjligheter! Tror att den kan fungera även för den som varesig är aktivt troende eller AA. Vissa ord och uttryck kan man ta till sig... Tröst finns också i raderna som berättar om "fotspår i sanden". Ord och uttryck är viktiga för många, ett slags komplement när tankar och känslor behöver vägledning. Och så är förstås ord i andra sammanhang uttryck för just precis känslot och tankar... Så länge vi ställer oss frågor och undringar - är vi öppna för olika slags möjligheter! Någon sade att "vägen kommer medan vi vandrar", filosofiskt och samtidigt lyfter det av oss från saker vi tror att vi måste ha lösningar på. Det ligger en god känsla i ordet morgondag tycker jag!

Till Anna Nyhm:
Jag har aldrig sagt eller skrivit att det var hennes fel. Men det är sant att min son inte hade det bra hemma och det kan inte jag eller någon annan göra något åt. För den skull ger det inte honom rätt att ta livet av henne. Att människor med förutfattade meningar läser in sin bild av det jag skriver är inget jag kan göra åt. Sant eller falskt, det spelar ingen roll nu, han är min son och jag finns där för honom och för mina barnbarn som är totalt oskyldiga.