Hur ska jag och andra kunna förlåta min son

Gunsan - tror inte det är fruktbart att rangordna frågorna på det sättet - olika människor har olika intressen.

Hej Anna Nyhm1
Det låter på dig som om du känner till min son och hans sambo. Då borde du också veta hur de hade det, eller så kan du låta bli att häva ur dig beskyllningar emot mig. Det är väl klart att jag klandrar andra för det som hänt. Jag klandrar även mig själv. Jag fanns inte i närheten pga att vi har ett stort hav emellan oss. Socialtjänst, psykiatri och polis visste hur oroligt och stormigt förhållandet var. Min son försökte ta livet av sig endast två dagar innan detta hände och ingen såg till att han blev kvar på psyk. Hade de inte skrivit ut honom så hade hon kanske varit kvar i livet? Han var psykiskt instabil och under stark press. Andra hade kanske klarat det på ett annat sätt, men det ger inte honom rätten att ta hennes liv. Jag försöker förklara att en människa kan gå sönder helt och hållet och göra något som de inte skulle ha gjort under andra omständigheter. Jag har både fina och mindre fina minnen av min svärdotter. Hennes och min sons barn lever vidare i henne. Att hata hjälper ingen och det är det jag försöker belysa. Hur svårt det är att vara anhörig till gärningsmannen och att även vi behöver hjälp och stöd. Men det är tydligen väldigt känsligt för vissa personer. Jag kan mycket väl förstå att man kan hata den som dödar och jag skulle säkert hata någon som gav sig på mina döttrar, men att vara anhörig till gärningsmannen sätter en i en sits som är väldigt jobbig och påfrestande. Jag både hatar och älskar, men kan jag inte få göra det utan att människor ger sig på mig?

Min erfarenhet är i så fall, att barnen har svårare att förlåta sina föräldrar, än vad vi vuxna har att förlåta sina barn.

#27 Jag är inte så helt säker på att det som du säger "alltid är fel att döda någon" - jag är visserligen pacifist men även som pacifist kunde jag tänka att det inte är helt fel att döda för att låta bättre lämpade leva. -------- Det är dödandet som metod att förtrycka vi borde sätta oss upp mot.

S.L. #29 Var så god, och väl bekomme. Du kan nog i normalfallet ha rätt i att det behövs minst två får att sätta igång en träta. Och då talar vi om "träta" - de flesta klarar av att få slut på den också, och i någorlunda sunda förhållanden klara folk av att få slut på den också. Läste på löpsedlarna något om att hundraåttiosex kvinnor mördade av sina män/sambo. Hur många kvinnor som mördar sina män stod det inget om, men än så länge är det nog fler killar som tar livet av sej själva i ett dåligt förhållande än att dom måste hjälpas över kanten av sin kvinnan. Samtliga polare som jag känt som tagit livet av sej har gjort det på grund av problem med deras tjej. Möjligen kan man tycka att det är aningen mer hedervärt att ta livet av dej själv än sin sambo/fru än att döda. --- En annan sak som jag funderat lite på då jag läser dina inlägg är karaktären av vad man brukar kalla "eftertankens kranka blekhet" vilket ju inte alls behöver vara fel på något sätt och kanske snarare tvärt om. Skulle vilja rekommendera dej att läsa igenom dina egna artiklar och deras kommentarer och särskilt din egen reaktion på dessa. Ditt sista inlägg är som ett eko från dina tidigare trådar - kanske kan du göra detta tillsammans med din terapeut - tror att ni däri skulle kunna finna ett och annat som förklarar en del. ---- Du säger nu liksom tidigare att "det som hänt kunde ha förhindrats" - jo men så skedde alltså inte, och vad beror det på? I den typen utgår man oftast från att vi lever i ett välfungerande social situation med ansvarsfulla myndigheter och medmänniskor som har full koll och beredskap och professionalitet att handla rätt. Nu är det ju inte så varken myndigheter eller medmänniskor är varken alerta eller rättrådiga. Som exempel - hur hade du reagerat om din son på ett tidigt stadium tvångsvårdats och enbart skulle fått träffa tjejen och barnen under övervakning vid de första misshandelstillfällena? Undrar också vad gjorde du som anhörig gjorde för att få killen in på någon sorts sluten vård för behandling av hans våldstendenser du kanske ändå är den som kände honom bäst? OK, visst kan man lära av sina misstag och det är väl i och för sej bra, men vad tror du kan läras av denna tragiska historia - hur tycker du att du och myndigheterna skulle ha handlat i just detta fall? Och är det så pass generellt att det skulle kunna rädda andra från att bli mördare eller mördade - eller vilket ju är det vanligaste - att "bara" bli mörbankade och blåslagna" med vissa intervaller? ----- Mycket kan man fråga sej i efterhand och så gör vi ju oftast - låter andra sköta sitt bäst dom kan tills något hänt som blir omöjligt att göra ogjort hur gärna vi än skulle önska, men kommer vi någon vart med att hitta syndabockar oavsett det är vi själva som brustit eller samhälletsansvaret? För samhällets dek kan man ju alltid utveckla rutinerna, men för anhöriga eller andra närstående som blundat eller undlåtit att slå larm då dom sett och förstått hur det stått till blir det svårare - den sortens självanklagelser tror jag det är svårare att komma över, men vad tjänar det - den sortens misstag får man sällan möjlighet att göra flera gånger.

Och till dig, gotlandstjej, som skriver att "jag ska låta bli att häva ur mig beskyllningar mot dig" vill jag bara säga att det är du själv som har skrivit raderna/artiklarna, inte jag. Som förälder till nyligen utflugen dotter och son, kan jag till en viss del tänka mig hur du känner. Men för att riktigt förstå hur människor i kris har det, tror jag att man behöver ha upplevt sakerna själv eller åtminstone varit i närheten av att göra det. Men du kan inte komma ifrån att det är du själv som frivilligt väljer att skriva i offentlig media och mitt råd till dig är att du kanske inte ska ha öppna kommentarer på dina artiklar, eftersom du inte klarar av kritik för sådana rader som faktiskt kan sticka folk i ögonen.