Hur ska jag och andra kunna förlåta min son

Hur ska jag och andra kunna förlåta det min son gjorde sin sambo och deras gemensamma barn? Ibland kan jag skriva hur mycket som helst. Då kommer orden lekande lätt, men nu har jag haft en period då jag inte vet riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska uttrycka mig. Jag är orolig för att det jag skriver kan tolkas på fel sätt. Jag skickar texter då och då till min son som jag har skrivit och ibland blir jag orolig för att han ska tycka det är jobbigt för honom att läsa hur hans dåd har ändrat mitt liv och även andras liv, men samtidigt så tror jag det är bra att han får insikt om hur det är att vara på utsidan.

Han ringer varje dag. Om det är för att han är orolig för mig och hur jag mår eller om det är en av alla de rutiner som han vänjer sig vid och som han sedan får svårt att bryta av egen kraft, vet jag inte. Det kan också vara ett sätt att få tiden att gå och även ett sätt att få höra till vardagen fast han är där han är. Han gör ofta saker intensivt ett tag och sedan börjar han med något annat. Jag är lite lik honom så. Jag kan få för mig att sticka och sedan stickar jag en vecka tills jag kommer på att jag vill läsa i stället. Då läser jag intensivt tills jag får för mig att jag ska sy eller tapetsera om.

Att han ringer mig varje dag tycker jag är påfrestande, men det är säkert ännu mer påfrestande för de närmaste i min omgivning. En svarar aldrig i telefonen när det är hemligt nummer och en annan svarar bara ibland och om jag ber om det. Jag har någonstans hört att min sons svärfar tyckte det var underligt att det alltid var min son som svarade i telefon hemma hos dem, men det är likadant hemma hos oss. Det är oftast jag som svarar i telefon, eftersom det oftast är till mig eller min dotter. Så att den ena i ett förhållande oftast svarar behöver inte vara onormalt utan något som blir av sig själv med tiden.

Jag frågade en närstående för några dagar sedan vad den personen hade gjort om den varit mamma/pappa till min son. Den personen svarade då att den hade brutit totalt om den varit mamma/pappa till någon som dödat. Den personen sa att om man dödar någon så har man gått över alla gränser.

Det stämmer ju, man får inte döda, men hade min son blivit inkallad i försvaret och dödat någon i tjänsten, till exempel om han varit utlandsplacerad i något av de oroliga länderna runt omkring i världen, hur hade då människor sett på honom och hur hade de bemött honom?

Att döda någon, hur det än sker, är aldrig rätt och kan aldrig bli det, så hur kan jag som mamma dela upp rätt och fel och förlåtelse utan att grubbla? Det går inte, jag grubblar över förlåtelse dagligen och jag funderar på hur jag ska kunna förlåta mig själv som i dagsläget är oförmögen att förlåta min son. Jag tror jag måste förlåta honom för att kunna gå vidare, men jag vet inte hur det ska gå till.

Jag har bestämt mig för att börja på en kurs, mycket för att jag vill veta hur andra ser och tänker om olika saker och jag vill även veta mer om hur kristen tro ser på det brott min son begått. Jag har blivit en sökande människa, på gott eller ont, jag vet inte och jag vet heller inte om det kommer att bestå. Jag tänker gå där ingen känner till mig eller min son. Jag vill kunna få vara den jag är utan förutfattade meningar eller blickar som undrar hur jag orkar med mitt liv.

Jag skulle så gärna vilja att min mormor fanns kvar i livet och jag skulle så gärna ha haft henne här för att tala med henne om hur hon hade sett på min sons brott och hur hon skulle ha tacklat det.

Jag har fram tills för ett och ett halvt år sedan varit kristen och burit mitt kors runt halsen, men jag har aldrig egentligen satt mig in i vad jag tror och tycker. Jag har bara följt med strömmen, konfirmerat mig, gått i kyrkan vid de vanliga högtiderna etc. Jag har döpt mina barn i kyrkan och även gift mig en gång, men inte på allvar tagit till mig det som sägs under predikningarna. Kanske är det här hans sätt att få mig att vakna upp och ta tag i mig själv. Jag kan inte annars se vad som är meningen med det här vansinnet som har hänt. Varför skulle det hända mig? Det måste ju finnas ett skäl till att min son, av alla söner, skulle begå ett sådant här brott.

Jag kan inte se någon mening alls och jag kan inte förstå varför. Kanske är det därför jag så desperat försöker hitta andra som liksom jag har varit med om samma sak. Andra kan omöjligt förstå mina känslor om de inte själva varit med om samma sak. De kan kanske sätta sig in i och tänka hur de skulle ha gjort eller tänkt om det var dem som var drabbade, men inte förrän man står inför fullbordat faktum kan man inse vad som hänt om ens då.

Jag hoppas innerligt att människor tar vara på det dem har och tiden de har kvar i livet. Ingen vet när livet förändras och hur det förändras. Min familj drabbades inom några månader av dödsfall pga brott, min mormor dog av ålderdom, min förra svärmor dog av cancer och min farbror dog av ålderdom. Så livet förändrades för alltid för mig, men brottet min son gjorde överskuggade allt annat. Jag saknar främst dem som stod mig nära, min mormor och min farmor och sedan hade jag velat lära känna min morfar och min farfar bättre. De dog alldelles för tidigt och innan jag förstod hur skört livet är.

Jag hade också velat följa min sons sambos väg genom livet och få vara med henne och barnbarnen på skolavslutningar, årsdagar och liknande. Det tog min son för alltid ifrån sina söner och sin sambo. Möjligheten att få vara tillsammans med varandra och få uppleva åren då pojkarna skulle börja skolan, ta studenten, kanske vara duktiga på någon idrott. Han tog ifrån dem möjligheten att få växa upp med sin biologiska mamma och få minnen som vuxna av henne. De minnen de kommer att ha är dem de får berättade för sig av oss närstående.

Det är en fråga som följer mig dagligen; kommer han någonsin att förlåta sig själv?

Av S. L. 02 mar 2011 09:35