Att vara mobbad är ett val

Nettan - nu är nog mänskliga sammanhang något mer komplicerat än hundkennel. Och beträffande de där med val så vet du vad jag tycker - framför allt handlar det om att du som alla andra står under ett lönsamhetstvång som sätter en del käppar i hjulen på de flesta välmenande projekt. Skulle inte mastiffen vara så vek att den gick att sättas på plats med mindre än att det krävdes dygnet runt engagemang av ett par tre stycken skötare och domptörer och ingen skulle vara villig att betala för deras insats så skulle mastiffprojektet läggas ner omedelbart - sedan kan du stå där med ditt val bäst du vill:-Samma sak gäller för skolmiljön och vad du vill i samhället.

Nettan #202 Ja oförtruten envishet är vad som gäller inför varje bakslag. Och lyckas vi lära en lite medmänsklighet så står där tusen åter som inte precis törstar efter den kunskapen.

Nettan #204 Bakslag eller inte - det spelar inte så stor roll vad vi vill kalla det, men ta ditt lilla barn som försöker lära sej gå. Ponera att det lyckas och kan på egna bem följa sina syskon till sandlådan, men så har du ett annat barn som aldrig tycks komma ur krypstadiet - det måste bäras hit eller dit eller så måste man vänta och ständig väntan föder irritation och dom andra barnen tycker att både du och krypungen är ett hinder i deras lust att ta till sej världen och lekparkens andra attraktioner. Gliringarna kommer och det ovilliga barnet känner skam och att det inte är som andra - vilket det ju faktiskt inte är då de flesta andra går då dom blivit ett par år. Vad göra då åt krypungen? Den är synonym med de andra du talade om - de som är ovilliga - de som inte är intresserade av att få någon förändring? Eller de som tycker att ditt daltande med de som inte kan hävda sej själv inte är värda annat än spott och spe och som inte har något annat existensberättigande än som driftkucku till de försigkomna? Där har du åter det val, alternativt ickeval vi talar om - ditt val att stå upp för det du tror på så som den medvetna och välmenande medmänniska du är och den krypobenägne som inte har något val därför att dennes balansorgan fått en skada av förlossningstången då denne skulle dras ur sin moders trånga bäcken. Och där har du livet i ett nötskal :-

Nettan - citat//Återigen är jag övertygad om att det beror på hur vi vuxna uppför oss som gör hur vi blir bemött.// ja visst är det så och vi "vuxna" beter oss inte homogent moget i alla situationer - tror jag sagt det förut, men säger det igen. - Det vore inte något problem om vi vuxna betedde oss klokt och moget i alla situationer - det är därför att vi inte gör det som vi har problematiken med bla mobbing - alkoholism - brottslighet - social inkompetens osv. Får lov att påpeka att du missat en ordbetydelse i inlägg #205 - Du skriver citerar en mening som du missuppfattat, citerar dej// Vad göra åt krymplingen, skriver Du….Det är Du Bizon och även andra som väljer att se denne person som krympling//sc. Nej Nettan - jag skrev "Vad göra då åt krypungen?" syftande på barnet som inte kunde lära sej gå som andra barn och därför upplevdes som besvärlig och hämmande för de mer försigkomna barnens lekar. Och visst självklart kan även något annorlunda utvecklade människor ha andra och värdefulla kvaliteter. Dom kanske inte valt sitt handikapp, och dom kan inte välja hur andra ser på dom och bemöter dom lika lite som du och jag - det enda vi egentligen kan är att förhålla oss till den tvingande verkligheten med de personliga egenskaper vi har - vilka vi heller inte valt :-

#208 Det är helt OK Nettan - jag har för mej att du berättat om dina egenskaper tidigare, och jag tar absolut inte illa upp. Vi gör alla våra misstag och det även utan "egenskaper" :- Så långt håller jag ändå med dej - att vi har att lira med de kort vi fått och kan välja att göra det så bra som möjligt eller som också är en realitet - att därför att vi är oförmögna till dessa för andra så självklara val förhålla oss efter vår egenart och i stället för att vi inte bara ger upp och dör - mot alla odds går en utveckling till mötes som gör även vårt liv uthärdligt. Jag har arbetat med utvecklingsstörda som det hette på den tiden på Carlslunds vårdhem och även med synskadade på Tomteboda blindinstitut - och jag kan säga att jag många gånger förundrades över vilken kämparanda som dessa människor med varierande handikapp ändå hade förmågan att mobilisera, men det gäller inte alla - människan är ju också fantastisk mitt i sin enfaldiga dumhet och det gäller att inte blunda för något.

Ja jantelagen lägger ofta krokben för de drabbade, men det finns även det omvända fenomenet - en del föräldrar får sina ungar att tro att deras förmågor är obegränsade vilket också föder besvikelse och frustration när de faktiska omständigheterna uppdagas. Att förhålla sej till de givna korten i livet är nödvändigt förutom då dessa kort är så katastrofalt dåliga att det bara återstår att helt apatiskt lägga korten på bordet - det är nu inte så säkert att det är ett val då det kanske inte finns något annat valbart alternativ. Och nog är det ju också så att föräldrar inte alltid gör det bästa för sina barn - och det kan man kanske inte heller klandra dom för då vi ingenting vet om hur det varit att vandra i deras skor. Men som du säger - det har blivit bättre fast det än är mycket kvar,,, understundom får jagd ock en känsla av att det inte alls går åt "rätt" håll. Alla har vi kanske våra mörka stunder. ---- Ibland drabbas vi också av en icke verklighetsförankrad optimism. Jag ska berätta en episod från blindskolan - Jag var ute och promenerade med ett gäng "blidstyren" vilket vanligen gick utan intermezzon. Ungarna var från 10 till 17 år ungefär och vi var så där en sex stycken som jag under samtal om allt möjligt lotsade runt i det naturområde som omgav skolan. Plötsligt utropade en grabb i 16-årsåldern "NU VILL JAG SPRINGA" och sagt och gjort så gjorde han det. Han gav järnet rakt ner för en backe med så pass glest mellan träden att man hade rätt hygglig sikt så där en hundra meter om man kunde se vill säga. Grabben fick snabbt upp farten och klarade sej förbi cirka tio träd men drog klockrent rätt in i det elfte så det sjöng om det. Jag hade ju direkt börjat springa efter i hopp om att försöka avvärja det jag anade kunde bli följden av hans rörelselust. Då jag kom fram hade han inte riktigt hunnit kvickna till och blon sprutade, men så småningom stod han på benen och näsan slutade blöda - efter någon vecka hade även svullnaderna lagt sej - han hävdade att det var värt smärtan att få ge fullt utlopp åt sin kroppsliga förmåga att springa även om han inte kunde behärska situationen och jag förstod honom. Vi tar ofta risker - bara det att sätta sej på sin cykel och susa fram nedför en backe är både en skön känsla och en stor risk. Jag känner väl båda :- Och så är livet - vi tänjer hela tiden på gränserna vilket verkar vara ett mänskligt behov - liksom att även hålla oss till det invanda och beprövade. Skulle tro att det är därför som utvecklingen går lite ryckigt och ofta med ett steg fram och två tillbaks.

Funderade i dag på vårt meningsutbyte - vi pratar om "föräldern" som något särskilt väsen - föräldern är ju trots allt bara människa med brister och förtjänster. Och visst försöker de flesta föräldrar liksom andra göra så gott dom kan, men nu är det så att alla kan inte så gott vilket är en black om foten för de många ungar med den typen av föräldrar. Jag har en stark känsla att vi i allmänhet tillskriver föräldern större värde än den förtjänar. Ungar som dragit en nitlott när det gäller sina dagars upphov kompensera ofta det med andra "vuxenkontakter", vilket är en rätt fantastisk av omständigheterna given fallskärm då förståndet hos föräldrarna inte just mer än nätt och jämt räckt till själva förökningen. Sedan hänger jag inte riktigt med i dina tankegångar här, citerar//Jag tror också på något sätt att vi inte får till oss mer än vi klarar av att hantera.//sc. I min association kommer det upp något som vet och fördelar efter vissa principer som gör att vi kommer att "klara" av våra livsproblem - alltså något typ andligt axiom som verkar i livet - tydligen selektivt för det är oerhört många som inte klara av det ena eller det andra - hur menar du? Kanske du lutar åt det deterministiska hållet :-?