Valt inlägg:
Ja jantelagen lägger ofta krokben för de drabbade, men det finns även det omvända fenomenet - en del föräldrar får sina ungar att tro att deras förmågor är obegränsade vilket också föder besvikelse och frustration när de faktiska omständigheterna uppdagas. Att förhålla sej till de givna korten i livet är nödvändigt förutom då dessa kort är så katastrofalt dåliga att det bara återstår att helt apatiskt lägga korten på bordet - det är nu inte så säkert att det är ett val då det kanske inte finns något annat valbart alternativ. Och nog är det ju också så att föräldrar inte alltid gör det bästa för sina barn - och det kan man kanske inte heller klandra dom för då vi ingenting vet om hur det varit att vandra i deras skor. Men som du säger - det har blivit bättre fast det än är mycket kvar,,, understundom får jagd ock en känsla av att det inte alls går åt "rätt" håll. Alla har vi kanske våra mörka stunder. ---- Ibland drabbas vi också av en icke verklighetsförankrad optimism. Jag ska berätta en episod från blindskolan - Jag var ute och promenerade med ett gäng "blidstyren" vilket vanligen gick utan intermezzon. Ungarna var från 10 till 17 år ungefär och vi var så där en sex stycken som jag under samtal om allt möjligt lotsade runt i det naturområde som omgav skolan. Plötsligt utropade en grabb i 16-årsåldern "NU VILL JAG SPRINGA" och sagt och gjort så gjorde han det. Han gav järnet rakt ner för en backe med så pass glest mellan träden att man hade rätt hygglig sikt så där en hundra meter om man kunde se vill säga. Grabben fick snabbt upp farten och klarade sej förbi cirka tio träd men drog klockrent rätt in i det elfte så det sjöng om det. Jag hade ju direkt börjat springa efter i hopp om att försöka avvärja det jag anade kunde bli följden av hans rörelselust. Då jag kom fram hade han inte riktigt hunnit kvickna till och blon sprutade, men så småningom stod han på benen och näsan slutade blöda - efter någon vecka hade även svullnaderna lagt sej - han hävdade att det var värt smärtan att få ge fullt utlopp åt sin kroppsliga förmåga att springa även om han inte kunde behärska situationen och jag förstod honom. Vi tar ofta risker - bara det att sätta sej på sin cykel och susa fram nedför en backe är både en skön känsla och en stor risk. Jag känner väl båda :- Och så är livet - vi tänjer hela tiden på gränserna vilket verkar vara ett mänskligt behov - liksom att även hålla oss till det invanda och beprövade. Skulle tro att det är därför som utvecklingen går lite ryckigt och ofta med ett steg fram och två tillbaks.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?