Det första jag tänkte var nog ingenting

Det första jag tänkte var nog ingenting. Vågade knappt lyssna till orden, det fanns ingenting jag kunde smälta eller röra vid. Det var bara tomt - ett faktum och en tystnad.

Efter några dagar, när paniken började nästla sig in i kroppens alla hörn och gömda ställen, så frågade jag mig själv och min omvärld om man kunde dö av sorg? Om allt plötsligt bara kan sluta fungera. Om det kunde vara så att man fysiskt behövde en människa närvarande för att kunna fortsätta andas, sova, äta och allt annat man måste. Andra djur verkar kunna dö av sorg. De kan sörja ihjäl sig och sakna sin vapendragare in i sin sista suck, men jag tror inte vi människor kan det, inte på samma vis.

Dagen kunde gå helt okej, vara överkomlig och jobbet sköttes. En liten, ynka matbit trillade ner förbi svalget under tystnad och tvång. Ändå kunde kvällen komma som en av de fetaste och mest kränkande av käftsmällar. På en sekund pulveriserades allt det som nyss stått upp, haft en hållning och någon slags tapperhet. Regression till spädbarnsålder på mindre än en halv minut. Kvävda skrik, tankar som påminner om Hostel III-skräck, när du inser att du aldrig kommer att få igen denna pusselbit. Det finns bara ett pussel. Det pusslet är ditt. Ingenting kan förändra det här och du kan inte råda över det. Någonsin.

Den insikten var bland de värre. Inte nog med att man tvingas kämpa med tanken om att bli föräldralös, vara utan barndomshem, inte längre ha någon som står pekar med hela handen eller bekräftar de svåra beslut man tar längs med vägen mot ingenting - utan också att du är helt jävla maktlös. Hur högt du än skulle skrika, hur hårt du än skulle slå eller om du skulle springa i samma tempo som ljuset - ingenting kan förändra det som just hänt. Ingenting kan få det hjärtat att börja slå på nytt, fylla de lungorna med luft igen och ingen skulle svara med sin egen, forna stämma om du ställde en fråga.

Spelreglerna ändrades totalt.

Den konstigaste känslan, vilken egentligen besitter mest vrede, måste vara den att hela världen fortsätter snurra, producera och fungera precis som om att ingenting har hänt. För det gör den ju. Den som sitter bredvid dig på bussen kanske bara ser den här dagen som en bland alla andra, när det i ditt ställe blir en dag då alla lukter fastnar. Alla färger blandas. Inte någons ansikte läggs märke till. Bara ett svart, suddigt gegg och en känsla av att någon tryckte på fel knapp.

Världen som tidigare varit oändlig och alldeles för stor, blev nu mindre än den kontorsstol du sitter på. Fan! Du ville ha det där himlavalvet, den där riddaren i bakgrunden som du satte på högsta hingsten utan att han själv knappt nådde upp till dess mank. Du ville se världen genom silkigt papper, känna på varenda litet huvud och vägra inse varför inte alla kunde få bli omkramade. Men någon tog ifrån dig stora världen - det du fick i retur var att få signera att kremering var okej utan religiös andemening och att inse att det är en fiskdamm. Hela skiten är en fiskdamm! De röda trådarna är inte mer magisk och sällan så stark som gammal vanlig, hederlig björntråd.

Tidigare kunde man uppehålla sig med världsliga ting. Lägga ner tankekraft, möda och energi på saker som man orkade inbilla sig spelade någon roll. Eller som fick en roll, kanske på grund av bristande genuina intressen, eller tack vare ett samhälle som inte låter dig annat än att konsumera och vilja ha mer. Utan annat än vinstintresse.

Själen, lågan och glöden fick mindre spelrum, batteri och tid.

Springa till gymmet varje dag under veckan, ha tålamodet att försöka motverka "bad hair-days" som är lika möjligt som att stå emot gravitationen? eller sitta på webbshopper för att kolla in kommande säsongens klädutbud.

Orka bry sig om man råkat säga några ord för mycket, be någon om ursäkt när det egentligen bara är en fras för att man är osäker i sin egen position istället för att verkligen ångra hur man behandlat någon. Sitta på en brännhet pottkant, redo att resa sig upp, bara för att någon alfa-individ får för sig att den har rätten till större yta än vad du skulle ha. Döma människor efter deras intressen, istället för att se engagemanget och bli inspirerad själv till att ta reda på vad som triggar ens egna sinnen.

Släpp allt strunt! Det är vad sorgen vill säga mig. All ond, bråd död och sjukdom är inte alls det som knäcker oss människor. Det kan inte ta kål på oss. Kanske försöker den bara modulera om det som vi tror är våra trygga, små fästningar som vi gömmer oss i, för att rucka på det som är på låtsas? Låta världen knäppa oss på näsan, så vi inte tappar bort oss totalt bland alla smartphones, appar och föreställningar om hur det ligger till.

Du behöver sova så att triggerpunkterna i musklerna blir inaktiva, hjärnan återfår det fettet den behöver och drömmarna hjälper dig att lägga allt på plats. Din kropp behöver näring. Saker kan smaka, men du kan välja det som är bra för dig. Du behöver älska, så att kroppen får värme, ett mentalt utbyte och lite friktion i dina egna oaser.

Vad får dig att skratta? Vilken musik fungerar, så du inte ständigt behöver byta låt när du är på väg hem från jobbet? Vilken form av alkohol njuter du av, i stället för att fly och hitta lugnet genom? Vilka djur kan du kommunicera med och vilken vän ringer du när stormarna tornar upp sig?

Det sista jag fick av min pappa var just det här. Den sista käftsmällen som uppdagade min verklighet. Gymmet har fått en annan innebörd än ett ständigt jagande av en superversion av något som aldrig kunnat bli. Kläderna utger inte en människas värde, inte heller det jobb de väljer att utföra och ingen i din omgivning kan ge dig en verklig status eller bestämma din rangordning bland alla andra.

En käftsmäll som påminner mig om att jag är här för att kramas. Kramas med de som kommer i min väg som ger mig den graden av värme jag själv kan känna. En käftsmäll som påminner mig om att andas sakta - vad har jag bråttom till? Jag kommer spridas där ute på havet jag också, en förhoppningsvis lika vacker dag som din. Smällen som fick mig att inse att jag inte behöver en hand hållen bakom min rygg. Ett meningslöst skådespel inför en värld som ändå har sig själv som större aktör i en pjäs, där jag enbart utgör en biroll eller en spotlight, liksom alla andra. Garderober fyllda av förväntansfulla myter och fasader inför krogbesök med tro om något äkta, eller hela ansiktet täckt av sjåperier av en svunnen tonårstid.

Finnarna finns kvar där. Kläderna blir urtvättade. Din bordskamrat kommer också att bli utan föräldrar i framtiden eller själva lämna någon efter sig. Vi kommer alla ikapp tiden, även om din smartphone hjälper dig att ställa klockan på morgonen. Att du inte har råd att åka någonstans på din semester är förmodligen bara bra, du ska vara hemma och du ska ta det lugnt. Bygg ditt bo, bara för dig och enbart för dig. De som får besöka dig där eller sluta sig till ditt sällskap kommer känna din puls, inte söka sig bort ifrån den.

Innan något hjärta slutar slå, innan din värld stannar upp för ett ögonblick kommer du förmodligen bara byta ut dina kläder, ändra färgerna i vardagsrummet eller suga musten ur din käresta. Den dagen allt stannar, tid och rörelse tappar sin påstådda betydelse så kommer döden med liv åt dig.

Ett annat slags liv. Ett liv där du känner pulsen tryggt bygga upp en rytm och när vinden är handen bakom din rygg. Den pusselbiten som först lades var egentligen aldrig början till något pussel, för du var komplett den dagen du tog det första andetaget. Med eller utan en hel hand som pekar i ditt ställe.

Av Amy Werner 27 jan 2012 23:24