Ett barns hemlighet, del 3

När Jenny flera timmar senare kom hem från polisstationen brast allt hon hållit inom sig hela dagen, och hon gick upp till Mattiaz rum där hon satte sig på hans säng. Han låg tryggt och sov i bilen ovetande om sin mammas tårar. Han hade fått träffa en massa tanter och farbröder hela dagen, och fått svara på en massa frågor om pappa och mamma. Det roligaste hade varit när tanten bad honom att rita en fin teckning. Då hade han ritat en glad pappa som slog en arg pappa. När mormor kommit hade han snabbt krupit upp i hennes knä och gett henne en puss på munnen med orden. "Pappa är sjuk och skall till sjukhuset mormor, men visst får jag träffa honom ändå?" Mormodern log genom en slöja av tårar. "Visst älskling, visst får du det." Hon tog sin dotters hand och höll den hårt.

Vad Jenny inte talade om för sin son var att det nog skulle dröja innan han skulle få träffa sin älskade far.

När polisen gripit honom och tagit med honom till stationen hade Jenny konfronterat honom och gråtande frågat "Varför Magnus, varför? Hur kunde du?" Han satt alldeles tyst, men hade till slut sagt "Jag var avundsjuk på er relation, han älskar dig Jenny, över allt annat på denna jord, inklusive mig. Inget jag gjorde eller sade kunde ändra det, så tyvärr brast det ibland för mig när han blev stökig eller gjorde något dumt. Jag var avundsjuk på dig. Jämt när vi umgicks pratade han om vad ni gjort, och att han älskade dig. Jag kände mig utanför, och så var det även när vi bodde tillsammans. Du gav allt det du förut givit till mig till Mattiaz. Er kärlek bländade mig. Första slaget mot honom gjorde ont i mig, men var samtidigt skönt i själen. Jag kan inte förklara. När jag hamnade i rullstol kände jag mig stor, fet och ful. Mitt liv var slut. Med er kände jag mig som femte hjulet. Förlåt Jenny, förlåt mig." Hon hade stått en lång stund utanför stationen innan hon klev in i bilen, kollade Mattiaz bälte och for hemåt.

Magnus hamnade på psyket och fick äntligen prata om sin stora sorg, och om alla konstiga känslor hans papparoll gett honom. När han ringde och ville prata med sonen räckte Jenny luren till honom och satt sedan och lyssnade på deras prat. Mattiaz älskade sin pappa och förstod inte alls varför pappa aldrig ville ha besök, men väntade tålmodigt. Tills en dag.

Jenny lämnade som vanligt sin son på dagiset, vinkade glatt av honom ovetande om sonens plan. Den lilla femåringen saknade sin pappa vansinnigt och tänkte själv ta sig till sjukhuset för att träffa honom. Han hade smugglat med sig lite pengar ur sin spargris därhemma, och hade tryckt ner en teckning han ritat. Den föreställde en lycklig familj som stod framför ett stort rött hus, leendes hand i hand. En massa hjärtan prydde teckningen runtom. Nu var den noga hopvikt för att inte gå sönder.

När Jenny inte längre såg dagiset kom tårarna. Gud hur skulle hon stå ut. Hon kände sig ensam och liten. Lögnerna hon serverade sin son om pappa Magnus var tunna, och han hade gett henne ett underfundigt leende när hon sista gången pratade om pappans sjukhusvistelse. Undrar vad den lilla pojken tänkte? Hur mycket förstod han egentligen av alltihop? Hon suckade och vände hela sin uppmärksamhet mot bilkörningen istället.

På dagiset var det full rulle, och alla barn tjoade ikapp. Mattiaz tittade sig noga omkring innan han snabbt hoppade över det låga stängslet som omgärdade daghemmet.

Eftersom de bodde i staden hade han tagit bussen till utkanten av city där sjukhuset låg. Över entrén satt en stor skylt "PSYKHEMMET SOLGATAN" och intill grinden satt ett litet plakat "Välkommen till vårt sjukhus för psyksjuka. Vår tro är att alla kan räddas, även de som inte vill. Dörrarna är låsta in till rummen eftersom en del av de som vårdas inte kan ta ansvar för sina gärningar. Respektera förbudet att ge vårdtagarna gåvor utan att vi undersökt dem. Vänligen personalen".

Eftersom Mattiaz bara var fem år så kunde han ju inte se vad där stod, det såg mest ut som en massa streck hit och dit. Han undersökte grinden noga innan han förstod hur man öppnade den genom att haka ur haspen, sedan gläntade han försiktigt på den och smög in. Efter ytterligare några steg hade han nått en stor röd dörr med ett rektangulärt fönster på ena sidan så att han kunde se in i huset.

I sjukhusets foajé kunde Mattiaz se en massa människor som gick omkring. Plötsligt såg han en man närma sig ytterdörren i full fart och flyttade sig snabbt åt sidan för att inte upptäckas. Mannen som hade vit rock på sig slängde upp dörren och rusade utför den stenlagda trappan. Mattiaz passade på att slinka in genom dörröppningen och gömde sig bakom en stor blomkruka som stod som dekoration i början på foajén. Där satt han sedan tyst och tittade storögt på alla underliga människor som passerade hans gömställe. Många hade vita rockar och gick längs med den långa hallen och klev in genom vita dörrar som de låst upp och sedan låste när de gått in. Han undrade nyfiket var hans pappa kunde vara.

En gång hade han lyssnat på ett samtal mellan mamman och farmodern och hört att pappan bodde i något som kallades blåsippan. Då förstod han inte vad de menade, men nu när han var här var det glasklart. På alla väggar fanns det blommor i alla dess former, och när han smög längs hallen såg han att det var målade blommor över dörrarna. Liten som han var insåg han ändå det uppenbara. Pappa bodde under en blåsippa, så måste det vara.

Av Anitha Östlund Meijer 22 mar 2010 10:22