Jag tog en omväg i livet - för jag är en sökare

Jag blev tillsammans med min första man, inte för att jag ville, men för att han aldrig gav sig.

Eftersom jag visste att jag inte kunde presentera honom hemma - mina föräldrar var alldeles för stränga - var jag tvungen att rymma hemifrån, för jag såg ingen annan möjlighet för oss att få vara tillsammans. Jag var 17 år, han var 11 år äldre.

Vi fick ett barn, som nu är en väldigt fin kvinna. Hennes pappa och jag gifte oss i hemlighet och min pappa, såg bröllopsfotot i tidningen morgonen därpå, där han satt i sin villa vid frukostbordet. De var tvungna att inse fakta.

Skilsmässan som avslutade det äktenskapet utlöstes av att jag fick en TV-apparat av mina föräldrar när jag fyllde år. Vi hade inte råd att köpa en TV själva, men min man sa till min pappa att om vi skulle ha en TV, skulle han minsann själv köpa den, så mina föräldrar fick åka tillbaka hem med TV-apparaten, som skulle ha blivit min födelsedagspresent.

Eftersom jag och min man inte kunde prata med varandra om saken, för det ville han inte, och han ville inte heller ge med sig om TV:n, så blev situationen konstig. Jag kunde inte acceptera att jag inte kunde få bestämma själv och försökte en lång tid att tala med min man om detta, men det gick inte. Han ville inte förstå. Min pappa och han blev fiender.

Min man blev desperat och våldsam. Han tyckte att vi skulle hålla oss för oss själva. Jag dolde väl mina strypmärken på halsen med en schal, när jag var på lekplatsen med min dotter.

Jag har alltid haft en självbevarelsedrift. Jag lämnade honom och vårt gemensamma hem en dag när han var på jobbet. Han förföljde oss i tre år efteråt. Jag var rädd. Jag tog tillbaka skilsmässan flera gånger. Vår relation varade i tre och ett halvt år. Jag fick sådana skuldkänslor så att jag försökte ta livet av mig, men mamma hittade mig. Då bestämde jag mig för att inte försöka igen, jag insåg att det är fel sätt att lösa problem.

Efter en tid träffade jag min andra man. Han hade tofflor och bakade en god kaka till en födelsedagsfest. Jag tyckte han såg trygg ut och verkade snäll. Han hörde av sig efter ett par veckor och vi började träffas. Mitt barn var då tre och ett halvt år gammalt. Jag sa till mina föräldrar att det inte var någon idé att de försökte stoppa den här relationen.

Vi flyttade ihop. Jag blev med barn. Vi planerade giftermål.

En gång under min graviditet hälsade jag på en väninna med min dotter. När jag kom hem var min man arg och sa att han hädanefter ville att jag skulle var hemma och ha middagen färdig när han kom hem. Han hade en kniv bredvid sig i sängen. Jag var jätterädd hela natten. Trots det pratade jag om hur jag kände med honom. Han var tyst. Jag var väldigt upprörd. Jag kommer ihåg den natten som i går.

Efteråt gjorde han aldrig om det, och vi gifte oss. Jag visste redan då att det var fel, men jag tänkte att allt går om man vill och vi väntade ett barn. Jag tyckte också att äktenskapet gav mig och barnen trygghet och ett ordnat familjeliv. Allt var inte negativt.

Vi fick två barn tillsammans och klättrade upp på livsstegen några pinnhål. Relationen med mina föräldrar var okej. Men min mans stränga hållning till ett av barnen och hans sätt att "lägga till och dra ifrån sanningen" vad det gällde jobb och ekonomi, gjorde att förhållandet efter många år blev ansträngt, även med släkten, där någon till och med sade upp bekantskapen med oss på grund av pengars skull.

Jag tyckte att det var väldigt svårt, eftersom ett av barnen vägrade komma hem på två år.

Eftersom jag inte kan ljuga, utan tycker att man ska tala sanning, fick vi på många punkter problem, min man och jag. Han ville inte ge med sig, så det blev skilsmässa efter över tjugo år. Den här skilsmässan kändes inte så svår, eftersom jag vägrade att anklaga mig själv den här gången.

Men som kvinna känner jag mig skyldig varje gång, trots att det enda jag vill och ville, var att leva ett bra liv. Jag har tänkt att jag kanske hade kunnat göra annorlunda.

Jag har därefter försökt att vara både mamma och pappa till mina barn, eftersom barnens pappor inte kunnat av olika orsaker. Det sista barnet var arton år när vi skilde oss. Det har gått väldigt bra för mina barn, särskilt på det materiella planet. Jag skulle önska att någon av dem brydde sig mer om det andliga, men så är inte fallet.

Eftersom jag har konstnärliga intressen, har jag träffat många karismatiska människor i mitt liv. Jag har alltid sett till människans inre och trott att om de är fina människor innerst inne så löser sig alla problem. Och många gånger löser sig problem om man har tilltro och kan släta över fel och brister, men det är inte säkert att det alltid hjälper. De människor jag träffat efter mina skilsmässor har, som sagt var varit färgstarka och ofta på kant med livet. Det verkar som om udda och karismatiska människor har intensitet, men inte uthållighet eller också är de missförstådda i samhället. Man ska inte sticka ut för mycket, då kan man bli missbedömd som varande för främmande eller olik andra människor, vilket gör dem rädda.

Jag undrar naturligtvis om det är något stort fel på mig, eftersom jag fått skulden för att den senaste relationen inte fungerat till livets slut. Jag saknar en mer sammanhållande kraft i samhället, då kanske inte relationer skulle bli så dramatiska. Ändå upplever jag, att jag kommit närmare livet med åren. Jag har försökt lyssna till min inre röst - men det har inte alltid varit lätt och resultatet har inte alltid synts.

Sen är det naturligtvis så att jag inte är felfri, jag önskar att människor kunde hjälpa varandra mer. Det saknar jag i Sverige. I alla fall min familj och jag vet att många av de människor jag träffat och till och med gift mig med, har haft det problemet. Ensam är inte stark som man så ofta hör, tillsammans är starkare. Det har jag lärt mig av livet. Tyvärr blir det inte alltid som man skulle önska. Där har faktiskt våra invandrare mycket att lära ut vad det gäller familj och gemenskap. Men det gäller att kämpa för ett bättre liv och inte ge upp.

Min första man var boxare och min andra man kommer från en fin anrik familj i ett annat land. Mannen i min sista relation är en sensation på sitt sätt, en väldigt ovanlig och karismatisk människa. Men de ovanliga, udda och karismatiska, kanske geniala människorna, verkar inte ha lätt att hitta sin plats i samhället. För min del har jag prioriterat att först kunna försörja mig, och utövat min konst vid sidan av. Därför har jag en trygghet, som många inte har i dag. Jag tycker att det är viktigt att vara en del av samhället och inte utanför.

Kanske är jag feg, kanske är det något annat fel på mig eftersom att jag inte har en livslång relation. Jag tycker att det kunde vara fint, men det känns för sent för mig.

Jag söker det goda och fördomsfria, det snälla och icke dömande och det verkar inte finnas plats för den typen av människor här i samhället. Det är inte menat att såra någon, för jag vet att vi alla vill väl, men det är så svårt att nå hela vägen, för vi har ingen gemensam mall som jag ser det. De som tycker att de lever ett perfekt liv helt utan problem är bara att gratulera, men själv vet jag inte alltid var jag är på väg - för jag är en sökare.

Kanske är jag färgad av min barndom, då jag upplevde mina föräldrar som ständiga ovänner. Jag önskade säkert då, att de skulle vara just fördomsfria, snälla och inte döma så hårt. Resultatet blev att jag tog en lång omväg, innan jag förstod att jag måste tänka på mig själv. Jag fick aldrig lära mig att säga nej eller att vara rädd om mig själv, eller också förstod jag inte det jag förstår i dag, att jag skulle ha lyssnat på mina föräldrar.

Jag dömer inte mina föräldrar, men jag önskar att jag hade haft en mer harmonisk barndom. Nu orkar jag inte längre förstå alla andra människors öden - jag vill själv bli förstådd. Jag vill verkligen bli älskad för den jag är och det verkar helt omöjligt, som jag ser det. Det finns ingen gemensam nämnare för oss som går vår egen väg längre.

Av Pia Isaksson 28 apr 2009 11:12