Jag fick cancer - men nu mår jag bra!

Jag vill berätta om när jag 1997 fick Hodgkins, en lymfcancer. Sjukdomen räknas till blodcancer-sjukdomar eftersom lymfvätska vandrar sida vid sida med blodådrorna.

Det började i september 1997. Jag var ensamstående med två minderåriga barn, Gabriella 15 år och Rebecca 5 1/2 år. Jag hade blivit så trött på sista tiden. Så trött att minsta lilla gjorde att jag grät av vanmakt. En morgon vaknade jag av att halsen ömmade så hemskt. Det kändes som om jag fått en elak finne fram på halsen och det gjorde rejält ont när jag kände efter med fingrarna. "Jäkla finnar!", tänkte jag.
En förkylning, som aldrig bröt ut, hade jag haft i flera månader nu och det ömmade t.o.m i armhålorna av infektionen, ömmade lika illa som "finnen" på halsen.

"Finnen" blev stor, som en böld ungefär, och slutade göra ont. Jag trodde då att den snart skulle spricka av sig själv, så jag bara täckte över med ett plåster för att skydda.

Så blev det dags för den årliga gynkontrollen. Den skulle bli av i november. Jag duschade innan och gav mig av dit. Gabriella passade sin lillasyster så länge. Jag kände mig lite stressad så jag glömde bort att sätta på plåstret igen.
När gynundersökningen var klar ville gynläkaren titta på "finnen".

"Det var en ful rackare!", sa han. "Jag tycker att du ska säga till på vårdventralen att jag har sagt att du ska få den kollad."

Och eftersom gynmottagningen låg i samma hus som vårdcentralen gick jag genast dit. Jag framförde vad gynläkaren sagt, sköterskan studerade "finnen" och det togs blodprov på mig. Min crp låg på 720... normal är 7-10

Mina varningsklockor hade dock inte börjat pingla ännu.

En trevlig kvinnlig dansk läkare, doktor Cecil, hämtade mig till ett rum och hon klämde och kände på "finnen".

"Hm...", sa hon, "du ska få en remiss till sjukhuset för att ta bort din svullnad. Jag ska ordna fram den snällaste läkare som finns. Han heter Olov Hasslow och är överläkare."

Glad i hågen for jag hem igen, glad för att finnen skulle tas bort så lättvindigt. Det dröjde inte mer än nån vecka förrän jag fick en kallelse till sjukhuset. Jag blev sövd och "finnen" togs bort.

Sen fick jag en kallelse till ny provtagning.

Väl på sjukhuset skulle det tas ett prov. Jag skulle klä av mig allt utom trosor och bh. Sen skulle jag ligga på mage på en brits och fick instruktioner om att provet skulle tas i ryggmärgen och jag måste ligga absolut stilla. Lokalbedövning lades och jag kände att läkaren... borrade?

Det gjorde inte ont, men var rysligt obehagligt! Sen kände jag att han satte fast nåt, en på var sida, strax ovanför svanskotan.

"Nu ska du räkna till fyra!", sa doktor Hasslow. Sen kände jag hur håret reste sig på hela kroppen. En fruktansvärt äcklig känsla och jag mådde illa. Denna procedur upprepades ännu en gång.

Det som sattes fast togs nu bort och sköterskan tvättade rent och la på ett förband. Sen skulle jag vila nån timme innan jag tog mig därifrån.

Det skulle ta cirka tre veckor att få svar på provet.

Veckan före julafton, en tisdag, var jag hemma hos min väninna med mina barn. Vi brukade laga mat tillsammans och baka en dag i månaden för det blev mest ekonomiskt på det viset. Vi gjorde storkok och bakade massor till frysen. Detta var en sån dag och ungarna myste tillsammans med godis framför en videofilm. Min mobil ringer plötsligt och jag kände igen doktor Hasslows röst direkt.

"Hej!", sa han. "Nu har provsvaret kommit och du måste komma hit idag till medicinavdelningen för att få svaret."
"Tyvärr", sa jag, "jag har inte tid på några dagar, men du kan väl säga svaret nu?"
"Egentligen får jag inte göra det", sa Hasslow. "Är du ensam?"
"Nä, jag är hemma hos min väninna."
"Ok!" sa han. "Du har nåt som heter Hodgkins. Har du hört talas om det?"
"Nä", sa jag. "Är det farligt?"
"Ja, om du inte får behandling",sa han.

Då plingade klockorna våldsamt på mig och jag kände att jag fick svårt att andas.

"Är det cancer?", frågade jag
"Ja, en elakartad sådan", sa han då. "Jag skickar en kallelse när vi har ordnat med det praktiska. Ordna barntillsyn för ett bra tag framåt!", rådde han mig.

"Inte flippa ut", tänkte jag. "Inte flippa ut!"

Jag gick ut och satte mig på min väninnas trappa. Där satt jag när min väninna hittade mig. Jag berättade, och hon grät. Själv kunde jag inte gråta. Jag lånade telefonen och ringde min mamma, innan modet svek mig. Först trodde min mamma att det var ett dåligt skämt, men hon hörde hur allvarlig och konstig jag lät och förstod att det var allvar.
"Jag kommer så fort jag kan!" sa min snälla mamma.

Hon tog flyget till mig. Hon kom, trots att det skilde 140 mil mellan oss. Trots att hon hade svår astma, svår diabetes och början till KOL, kom hon för att ta hand om sina barnbarn.

Sen började ett väldans flackande fram och tillbaka, mellan hemmet, sjukhuset i stan och universitetssjukhuset. Fram och tillbaka hela tiden. Jag åt 27 cellgiftstabletter varje dag och fick intravenöst samtidigt varje dag i tre veckor. Jag svimmade efter varje behandling p.g.a tröttheten av medicinerna. Sen var det skiktröntgen på skiktröntgen.

Musklerna slutade fungera i benen och jag var tvungen att använda rullator för att ta mig fram. Håret ramlade av, ja precis allt ramlade av! Men det brydde jag mig inte om. Hår växer ju ut igen!

Jag oroade mig för att dö ifrån mina barn. Deras pappor hade inget intresse för dom. Den ene var manodepressiv och den andre alkoholiserad och ingen av dom skulle klara av att ha hand om ett barn.

I åtta månader blev jag behandlad med cellgifter innan doktor Hasslow kände sig nöjd. Sen började en lång väg tillbaka med sjukgymnastik och massor av psykisk träning.
Jag är inte riktigt tillbaka ännu. I sommar är det 11 år sedan jag blev frisk. Jag är sjukpensionär p.g.a cellgifterna som gav mig biverkningar; bortdomningar i fötterna. Vissa dagar ser det ut som om jag inte kan gå ordentligt. Jag som var så glad i att jogga förr, kan nu inte springa mer och jag har kramper i ben och armar. Fibromyalgin kom direkt och jag kom i klimakteriet, också det orsakat av cellgifterna. Tänk själva, vara i klimateriet och 33 årgammal. Min kropp hade åldrats 15 år inuti av medicinerna.

Den enda fördelen var att mensen upphörde. Nackdelen var benskörhet. Jag ordinerades östrogen och kalktabletter för att få bukt med det bensköra. En bit av ett revben hade börjat luckras upp och det värkte så jag höll på att bli tokig.

Den 28 november 2007, 10 år och 5 månader efter mitt tillfrisknande, bröt jag min vänstra handled. Jag fick titanplatta fastskruvad och det konstaterades att det bensköra är borta nu. Det gick alldeles utmärkt att borra i mitt skelett. Jag mår faktiskt riktigt bra idag.

Av Susanne Strömstedt 09 jan 2008 11:08