Vi kände alla till vad som pågick runt Doris Hopp

Det förflutna dyker upp i media, det händer än i bland. Jag är fortfarande rasande över hur samhället behandlade de här flickorna. Som strippa under hela 70-talet så känner jag ju till flera av de inblandade. Det fanns nog få, om ens någon, i Stockholms porrvärld som inte visste vad som pågick runt Doris.

Nå, de här flickorna var omhändertagna av samhället för social vård och omsorg eller vad de kallar det. Den tidens barn och fosterhem var inga trevliga ställen kan jag lova. Jag är själv ett barn som dumpats där.

Ibland undrar jag hur illa det fortfarande kan vara i dag?
När jag läser artiklarna hos föreningarna "Samhällets styvbarn" eller "Stulen barndom" vill jag gärna tro att det skett en förbättring. Så läser jag om Bobby, Louise och ständigt nya övergrepp som avslöjas. Senast härom morgonen kom en larmrapport från en socialbyrå i Östergötland. De klarar inte sitt arbete.

De här flickorna var sköra. Den ena var extremt sent utvecklad. Mera som en 12-åring. Även mentalt. Man kan och bör begära att omhändertagna barn inte ens kommer i närheten av bordellmammor! För man är så sårbar utan en fungerande familj. Man tyr sig gärna till den första bästa som liksom ser en.

Jag fick en mycket dum fråga i rättegången emot min egen pappa som dömdes för grov våldtäkt mot mig som 15-åring:
- Hur kunde du välja att svara på din pappas brev? Du annonserade ju efter din mamma?

Jag var 14 när första brevet kom till min Poste Restante adress och jag hade bott ute i över ett år. Jag var helt ensam och jag frös ofta väldigt men värst var att leva i detta vakuum. Att veta att om jag dör i natt kommer ingen att märka det för ingen vet att jag ens finns till. Så när jag inte hittade min mamma utan fick snälla brev från pappa fick han duga. Jag visste ingenting om pedofiler. Jag var ett lätt offer. Eftersom jag aldrig hade smakat vin förut tänkte jag inte ens att det var mixat med mediciner. De här flickorna var förmodligen inte särskilt mycket svårare att dra med sig? Men vid rättegången mot pappa menade man att detta aldrig kunde hända en ordentlig flicka som skött sig, så de ville ha reda på "alla mina sexpartners". Lite svårt för en som var okysst!

Min "bristande samarbetsvilja" här sänkte nog pappas straff något år. Jag ville ju inte samarbeta med mina räddare. Kanske jag ändå valt våldtäkten? Efter rättegången behövde de ju inte mig mera så jag åkte ut på gatan lika ensam igen.

Ett av de värsta brotten är att förgripa sig på de skyddslösa. De som alla vet att ingen försvarar. Detta faktum är ju en viktig orsak till att just vi barnhemsbarn och fosterungar så systematiskt mobbats under vår skoltid av både barn och lärare. Der var - och är - riskfritt.

Jag är säker på att de här höjdarna då resonerade likadant.
De hade aldrig vågat sig på någon grannflicka ute i Djursholm eller Lidingö eller var de nu höll till. Och någon upprättelse för de här flickorna tror jag inte ett dugg på.

Av Sunny Börjesson 08 dec 2007 17:16