Man måste vara galen för att bada i Themsen Del 3

Den tredje perioden, den vi befinner oss i nu, handlar om tre män. Den första heter Joan Laporta. En stilig herre i fyrtioårs åldern som 2003 blir president och har nerver att kontraktera.... En Holländare! Frank Rijkaard, som måste ses som den andre mannen i denna förvandlig och återtåg, hade i internationell och holländsk press fått rejält med skäll för EM förlusten i semifinalen mot Italien 2000. Hans kompetens, erfarenhet ifrågasatt rejält på bland annat soccernet.com. Erfarenhet som tränare saknade Rijkaard inte 2003 men Laportas beslut ska inte ses som modigt, trotsigt utan ett som fingertopps känsla. Rijkaard är nämligen en av de mest taktiska spelarna Europa haft under 90-talet. Finalen mot Milan 1995 i Champions Leauge en individuell uppvisning av Rijkaard som tränarens förlängda arm.

Man pratar om tänkande fotbollsspelare som stora genier. Zetterberg, Sammer, Albertini och Gazza var sådana spelare. Rijkaard med. De håller ofta i bollen lite längre och tänker, tänker. De vill diktera spelet. Dessa kallas jag spelgenier, spelstrateger ja vad som helst. Deras löpningar och passningar verkar vara kusligt utstuderade och tajmade. Därefter har vi spelare som Hagi, Klinsmann. George Best och Figo. Detta är spelare som självklart kan tänka som spelare men dom har mer spelkänsla och låter ofta spelet diktera dom. När Best blev tränare så började han förstå att han inte begrep ett dugg om taktik och de attribut som krävs av en tränare. Han kunde inte ens förklara med intelligenta ord för sina spelare varför han var så bra själv eller hur man skulle göra. Jag tror han följde sina känslor till fullt.

Vilka känslor Rijkaard hade när han landade i Barcelona kan man bara drömma om. Pressen skojjade om att han såg ut som en DJ från Ibiza. En av de första sakerna Rijkaard gjorde var att sondera B och C lagen samt att ge ungdomstränaren Carles Rexach lite större utrymme och mandat. Detta arbete ledde senare till att Lionel Messi fick debutera tidigt och förvandla Cannavaro till en hög fallande tegel när han i en träningsmatch accelererade in i en egen tidszon och förbi världsbacken. Rijkaard behövde alltså inte oroa sig för Katalankvoten. I laget fanns redan Xavi, Valdez och Puyol med Iniesta på tur. Just Puyol är det närmaste man kommer en ny Tony Adams. Lika seg i steget som en djävel på att aldrig ge sig. "Främst är jag en Cule, en barcasupporter. Sen är jag spelare" säger han i World Soccer. Jag tror Puyol viil vara lite kokett och överdriver sin supportercred. Det ter ju sig så bra till World Soccers gräsliga foton och den sedvanliga berättelsen om den långa vägen från C-laget från 16 års ålder, kaffepengar till lön etc.. I en annan intervju i Goal så påstår han att han nog skulle kunna spela i Chelsea, Man U eller Milan.

När telefonen ringer hos Tv4 en La Liga Söndag så får Kåmark och Hedman svara på varför Roanlihno inte gick till Real Madrid. Jag minns inte vad dom svarade men det var inte rätt svar. Den tredje person som måste tillskrivas äran för omvandling är just han.

Svaret på frågan är tre skäl och samtliga en uppvisning av gott ledarskap från Laporta. Laporta gick till val med löftet att få Beckham till Barcelona något jag tror Laporta nog menade men förstod att det måste till en plan B. Manchesters hemsida förklarar att man nått en övergång med Barcelona. Laporta nekar. Beckham tar sin tröjindustri till Real Madrid och samtliga tre klubbar börjar nu rycka i Roanlihno. Real Madrid ville köpa men vänta ett år eftersom laget nu var packat med stjärnspelare, Manchester United måste konsultera sina aktieägare. Barcelonas bud till PSG med betalning var det mest direkta men avgörande för övergången var Sandro Rosell, en f.d Nikepamp som nu hade blivit videpresident. Han hade nära band med Roanlihno och övertygade honom att framtiden låg i Barcelona och inte i Manchester. Det sista löper på ren logik:

För jag vill gärna tro att den evigt leende Ronny med sitt intresse för musik är en person som så många sydamerikaner behöver komma ut och umgås utomhus, drälla runt på gator och känna värme. "Where is the salsabars" frågade en nyanländ Asprilla Newcastlepressen 1995 och alla garvade rått. Colombianens misslyckade integration med Newcastles pilsnerpöbel, pundarkadaver och praktregn till väder är inte ensamt. Sydamerikaner tillhör den grupp som har svårast att anpassa sig i Premier Leuage och England. "Den sociala faktorn var avgörande" säger Ronny i World Soccer.

Rijkaard valde dock att i början spela Ronny som Vänsterytter, något spelaren kunde sedan tiden i PSG men även om resultaten började gå vägen så saknades det där taktiska "klicket" som måste till om du ska kalla laget för världens bästa. En pusselbit kvar : Edgar Davids. För det var när Davids kom på lån från Juventus som det, djävlar i min lilla låda, blev åka av på planen. Han löste direkt det problem som backlinjen tampas med än i dag: Att ingen gör sig spelbar eller skär av passningsvägar, markerar precis framför backlinjen. Att ingen spelar mer utstuderat "ankarman". Detta gör att Puyol gång på gång får rycka ut högt upp i planen. Davids bidrog även till att frigöra Xavi till en genomoffensiv roll. Underbarnen Luis Garcia och Quaresma gjorde i sin tur att Ronny kunde kliva upp på topp från kanten och skapa oreda. Klicket kom. Flera års motstånd och smärta, flera års fotbollsklubbmässig muskelvärk löstes upp. I Januari 2004 så vann man nio matcher på raken. Real Madrid ställde upp med Gravelsen, Baptista och dom andra brottarna men Ronny betvingade dom ned i Parterr med ett svindlande vackert ledningsmål. 2000 personer marscherade till flygplatsen med höga knäuppdragningar för att hylla sina hjältar... Klockan 0150 på natten!

Leendet från Ronny smittade av sig på publiken och från Direktörsbåset njöt Senuns mästare Laporta. På relativt kort tid hade han förnuftigt och med samråd med Rijkaard skaffat ett par, något sånär okända spelare för små summor Marquez, Garcia, Quaresma, Beletti som visade klass. Han hade skurit ned lönekostnaderna med 25 för spelare och personal. En stor del av denna besparning hittar man i den £110k i veckolön som Kluivert hade innan han begav sig mot Newcastle. Det verkligt modiga skedde dock mot klubbens mer hårdkörda supportrar, Boxios. Under Gaspart hade dessa fått såväl gratis biljetter och till och med pengar för att gå på matcherna och spä på supporterkassan. Denna utgift ströps illa kvickt. Därefter gjorde han en undersökning där det visade sig att hälften av de tillfrågade fansen kunde tänka sig en tröjsponsor bara inkomsten. Laportas stora skicklighet ligger dock i att utse middlemanagement folk och delegera ansvar något Gaspart hade det värre med

Jag tittar upp mot den blåa himlen denna Fredag den 21:a och tankarna går till matchen mot Milan där Barcelona spelade ut sitt tekniska och taktiska register vilket uppdagade synliga brister i Milan. Allt detta på San Siro. Vart Barca tar vägen här näst är svårt att säga just med tanke på den svängiga period mellan 1992 till 2006. Klart är att man kommer att vara den färdiga artikeln som klubb. En stor klubb med en gigantisk massa medelklass supportrar och en stor klick boxios. Men framtiden ser ljus ut, ljusare än himlen. Man har världens bäste fotbollsspelare och han är bara 25.

Det röda helvetet eller den blåa himlen härnäst? Bara i samma himmel finns det svaret.

Detta är del tre, sista delen, i en artikelserie.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 28 apr 2006 11:54