Ingen bryr sig om oss - de glömda barnen

Jag blir så arg när jag läser, hör och ser. Visst det ligger mig varmt om hjärtat eftersom det handlar om mitt liv, men när det handlar om nästan 10 procent av Sveriges barn så borde väl fler reagera? Min mamma har varit alkoholist och psykiskt sjuk nästan hela mitt liv, jag hade turen att ha andra fungerande människor runt omkring mig. Men mitt liv har ändå varit delvis åt helvete. Jag har varit en arg fjortonåring som hade en mamma som satt och skakade som ett kolli, som det inte gick att prata med på ett år, jag har varit femton och haft en mamma som har supit bort alla högtider och alla viktiga stunder och jag har varit sexton och sett min mamma bli helt knäpp, flyttas till låst psyk medan hon shoppade upp alla våra pengar. Men kantat av det har jag haft världens underbaraste mamma, en annan del av henne som jag aldrig ska sluta älska. Jag blev arton och förstod för första gången att jag hade ett eget liv! Jag kunde göra annat än att anpassa mig, acceptera, gråta, skrika, strunta i allt för att lappa ihop familjen. Jag förstod att jag skulle kämpa och hjälpa dem som sitter i samma situation.

Just nu håller jag på att starta upp en tjejgrupp för unga tjejer som lever i familjer med missbruk och psykiska sjukdomar. I över ett år har jag och en vän kämpat för att få vårt projekt att fungera och under den tiden har vi nästan stött på fler problem än under vår uppväxt. Vi kämpar för en bra sak, vi ger vår tid och hela vårt engagemang för att hjälpa andra, men ingen tar vara på vår kraft! Under nästan alla samtal vi har ringt har vi blivit vidarebefodrade, eller stött på människor som inte ens verkar kunna sina jobb, människor som tycker att det är jobbigt att vi ringer och stör dem för att undra om de kan hjälpa oss att marknadsföra oss, eller värst av allt, alla de samtal när ingen ens svarar.

Vi ringde till en fritidsgård på söder och undrade om vi kunde komma dit och sätta upp våra affischer, då svarade de att vi inte skulle konkurrera ut dem och att de minsann kunde ta hand om sina egna ungdomar! Men var ligger felet? Vi vill väl alla arbeta för ungdomarnas bästa? Det är så mycket byråkrati och det verkar så olidligt jobbigt att lyssna när vi ringer. Och då handlar det om alla de organ som ska hjälpa ungdomarna till ett bättre liv. Den här gången är det inte jag som behöver hjälp, den här gången är det jag som vill hjälpa!

När vi skulle söka stipendium fick vi veta att det inte fanns någon fond som passade in på vårt projekt, nej men det finns väldigt mycket "kultur pengar" som delas ut hit och dit till ungdomar som vill måla med fingermålning. Missförstå mig inte, jag tycker att alla pengar som läggs på unga människor är bra, men jag tycker kanske att det kan finnas en viss prioritering. Gå in själva på de olika stipendiernas hemsidor och läs till vilka organisationer och vilka summor pengar det har delats ut under åren.

Det jag egentligen vill med den här artikeln är att gnälla på alla de som pratar om att förändra verkligheten för "de glömda barnen" som nu har kommit upp till ytan. Eftersom det är en sån otrolig debatt om vad vi ska göra för dem, men ingenting händer! Nu när vi vet att nästan 10 av Sveriges vuxna befolkning någon gång blir så psykiskt sjuka att de behöver sluten vård, så har vi väl förstått att det finns nästan lika många barn som också behöver vård? Jag såg själv hur det gick för min mamma som hade jobbigare barndom än jag. Hon pratade aldrig om det, glömde bort och förträngde och försökte leva ett normalt liv. Det fungerade tills hon hade två barn och ett eget företag att jobba med på heltid och hela hemmet att sköta. Hennes minnen kom ikapp henne det sägs att det vanligaste orsaken till många psykiska sjukdomar är förträngd barndom.

Jag vill hjälpa alla unga som sitter i samma situation som jag, jag är bara 18 år men har större visioner än många som har jobbat inom vården hela sina liv. Jag har ett brinnande intresse och kommer inte ge mig hur mycket motgångar jag än stöter på. Varför kan inte fler känna så? Hur kan ni som har varit med om samma sak bara vända problemet ryggen? Det är ju VI som kan förändra! Jag gick på flera grupper för barn som hade missbrukande föräldrar när jag var yngre. Där var en 60-årig kvinlig ledare, som aldrig hade känt någonting i praktiken, som stod och babblade om var skadorna av alkohol sätter sig i hjärnan och tyckte att vi bearbetade våra problem med att läsa sinnesrobönen. Jag hade velat prata med likasinnade och verkligen fått känna att jag inte var ensam.

I Stockholm finns EN fungerande verksamhet för barn som har föräldrar som missbrukar, Ersta vändpunkten. Allt gott till dem, men de kan hjälpa ett tiotal av alla de ungdomar som har föräldrar som missbrukar, när det finns tiotusentals ungdomar bara i Stockholm som lever i det här! För barn till psykiskt sjuka finns det INGEN grupp i hela Stockholm! Hur kan det vara möjligt i Sveriges huvudstad som ska vara så otroligt upplyst? Till och med i de små städerna finns det grupper för detta, men inte i Stockholm? Vi ringde till en fungerade verksamhet i Göteborg för unga som har föräldrar som är psykiskt sjuka, de hade tio ungdomar varje år i sina grupper. Då frågade vi om hon trodde att det räckte, och då svarar hon att Göteborg är en hyfsat liten stad och att hon inte tyckte att det verkade som att problemet var större! Hur kan folk bara blunda?

Många grupper läggs ner på grund av att det är svårt att få folk som går kvar i dem och ger den ursäkten för att lägga ner hela verksamheten. Då kan man ju fundera på om det är tjejernas jag säger tjejernas eftersom det i 90 procent av fallen är tjejer som går i grupperna fel eller om man kanske ska omforma sin verksamhet istället? Folk ger upp alldeles för fort. Fråga tjejerna vad de vill ha och behöver istället för att starta upp en grupp som inte hjälper någon och som ingen vill gå på. Bara för att grupperna inte fungerar på grund av fel innehåll ska de läggas ner och tjejerna ska få klara sig själva istället? Var det på något sätt deras eget val att inte bli hjälpta?

Jag tycker att det är för få som förstår det här problemet, även om man inte har varit med om det själv så kan man väl se att det är ett landsomfattande problem? Nästan alltid när man pratar om hur många procent det är som dör i trafiken eller procent av patienter på ett sjukhus som har sjukdomar som är alkoholrelaterade, så finns det är barn som står i skuggan av det. Det pumpas in pengar i missbruksvården som inte fungerar i vilket fall eftersom det sköts på fel sätt, tro mig jag vet men ungdomarna får aldrig ta del av de pengarna. Det handlar om pengar och det handlar om attityd. Länge har alkoholism varit en synd som man ogärna pratat om och de psykiskt sjuka har varit dårar som man spärrade in. Men idag när vi i alla fall har kommit så lång att vi förstår att de båda är sjukdomar och öppnat disskusionen så förstår jag inte varför det fortfarande står stilla? De unga kommer i större utsträckning våga prata om sina problem, men vad spelar det för roll om det inte finns någon hjälp att få? När kuratorerna skärs ner på deltid i skolorna och man får prata med dem i 45 minuter var tredje vecka! Det gör nästan mer skada än nytta för då känner man inte att man får någon uppmärksamhet eller att skolan tycker att det är viktigt.

Jag vill verkligen ändra på det här! Det finns tjejgrupper eller "peppgrupper" på nästan alla ungdomsmottagningar där man pratar om jämnställdhet och mansförtryck! Som sagt jag tycker att allt som görs för ungdomar är bra, men varför ser det ut såhär? Det kanske inte finns tillräkligt engagemang för att hjälpa de tiotusentals ungdomar som lever i trasiga familjer på grund av alkohol, droger och psykiska sjukdomar? Då tycker jag verkligen att alla ska ta sig en funderare på vad som är viktigt och vad vi ska prioritera? Det finns mängder av organisationer som ska bekämpa mobbing men procentuellt är det lika många barn i en klass som lever i familjer med missbruk och psykiska sjukdomar. Varför finns det inte en organisation lika stor som friends som tar hand om de här problemen? Det kanske inte är ett lika stort problem att vara barn till missbrukare eftersom man inte syns lika väl? För det som inte syns finns ju inte!

Jag var med på en värderingsövning för några månader sedan i en organisation. Då ställdes frågan "Vad ska vi göra för att stärka unga tjejers självfötroende?" Då började alla prata i munnen på varandra om jämnställdhetfrågan, ingen verkade förstå att en ung tjejs självförtroende beror på hundratals olika saker. För oss barn till missbrukare och psykiskt sjuka är inte den här frågan lika viktig! Jag blev satt i en "peppgrupp" för något år sedan, men hur ska jag bearbeta mina känslor i en grupp där de pratar om mansförtryck och lika löner? Jag har aldrig någonsin känns mig mindre värd som kvinna, jag blir stärkt av att vara kvinna! Jag blir bara så trött på att det är så mycket energi som läggs på det! Återigen så är det bra att det finns, men varför finns det hundra sådana grupper och ingen som är för barn till psykisk sjuka? Varför ska man bli placerad i en grupp med närmast liknande problem istället för att kunna gå i en där alla andra har vart med om samma sak? För det finns så många ungdomar som behöver hjälp så att det ska kunna finnas!

Jag ska i alla fall kämpa vidare med mitt projekt nu och hoppas på att det här kommer att förändras, jag kommer i alla fall göra allt jag kan för att hjälpa barnen som fortfarande är "de glömda barnen"

Av Therese Eriksson 01 nov 2005 16:48