Jag själv hann inte bli glad eftersom jag såg hur sura dom blev. Dom jag trodde var mina vänner blev inte ens glada för min skull, dom låtsades inte. Man såg klart och tydlig att alla ville att jag skulle få icke godkänd. Men jag fick det aldrig. Det var jag och en kille som fick oftast bra betyg. När han fick vg eller mvg hände det inget. Men jag när jag fick vg eller mvg blev alla sura. Istället för att lägga sin energi på mitt resultat, varför kunde inte dom också plugga så att dom också kunde få bra betyg?
Jag minns när dom spred ryktet om mig, dom sa bland annat att jag isolerade mig en hel månad för att plugga inför provet, kopierade boken, fuskade och så vidare. Det var löjligt. För dessa människor var jag inte med, dom kände inte ens mig. Dom såg aldrig mitt provpapper men ändå spred dom dessa rykten.
Läraren såg inte, ville inte se. Han orkade tydligen inte med det. Varför vet jag inte. Men jag minns att jag mådde extremt dåligt. Jag minns när jag grät när jag kom hem. Jag minns när jag önskade att jag skulle få dåligt betyg på provet. För jag ville inte att dom skulle "mobba" mig. Jag var feg. Mina så kallade vänner stötta aldrig mig, tvärtom. Dom dagarna jag var sjuk spred dom också ryktet. Alla hade problem att just jag fick bra betyg. Dom hatade när jag lyckade få bra betyg.
En dag när vi väntade på korridoren sa en av gänget som spred ryktet, med suckande röst att jag säkerligen skulle få antingen vg eller mvg som betyg. Jag sa inget. Det var inget som jag tänkte. Själv funderade jag om jag i överhuvudtaget skulle få ett g.
Konsekvensen med mitt skolframgång var att jag förlorade alla min vänner i skolan.
Av Lilla jag 03 jan 2004 13:24 |