Tv:n lagade mina tänder

Så mycket man vill göra, så lite tid att göra det på. Eller? Jag kan ge mig tusan på, att det finns bra många minuter mellan tvättens upphängning och starten av nästa tv-program.

Eftersom vi nu inte längre har någon tv, går tiden åt till annat. Just nu sitter jag här och skriver ganska uppenbart, men om jag nu inte gjort det, hade jag förmodligen a rullat runt i sängen utan att ha hunnit varva ned och därmed spilla tiden i väntan på sömnen; eller b suttit ensam och tyst vid köksbordet med en kopp te och undrat om min nu sovande man är sur på mig för att jag kom hem så sent efter att ha umgåtts hela kvällen med mitt ex, i vars sällskap jag dessutom trivs förträffligt bra eller c undrat om gårdagens idé om att separera verkligen var så dum som den verkade imorse; eller möjligen d undrat om jag skulle sätta mig och skriva något men nä, jag är så kall om fingrarna och jag borde ju gå och lägga mig och kanske skulle jag sätta mig på golvet i badrummet en stund, där är det ju golvvärme gudbevars, kanske blir jag varm, och lite sömnig då. Nä. Istället sitter jag alltså här och skriver, och som du ser blir det ganska många ord vad det lider, trots att jag mycket väl kunnat hävda att jag "inte hade tid".

Någon tv har vi alltså överhuvudtaget inte, inte ens i något svårtillgängligt förråd. På min stillsamma men envisa inrådan åkte den slutligen ut. Försäljningen av densamma bidrog avsevärt till avbetalandet av en mycket tung tandläkarräkning, faktiskt var det tandläkaren som köpte tv:n, den blev liksom en direkt avbetalning. Det kändes bra mycket bättre än hur många avsnitt som helst av Vänner eller Forensic Detectives. Gissa hur mycket tid som finns när man inte har någon televisionsapparat? Ganska mycket, ska jag säga. Ganska mycket. Det kommer dock annat på köpet som för alla kanske inte är så önskvärt eller förväntat. Till exempel så blir man varse hur mycket reklamslingor som snurrar vidare i huvudet flera veckor efter att burken åkt ut, även om man inte ägnat vare sig särskilt mycket tid eller någon direkt koncentrerad uppmärksamhet åt dem då de intogs.

Igår, snart ett år efter tv-frihetens intåg i vårt hem, hamnade jag hux flux framför TV 1000. Jag var hemma hos en väninna till vilken jag tagit min tillflykt efter ännu ett av mina raseriutbrott som om den fortsatta framfarten inte hejdas medelst utrymning saboterar lugnet i hemmet och familjemedlemmarnas inre. Jag fann mig vandrandes fram och tillbaka i hennes hem då hon själv satt i telefon och hennes dotter ockuperat datorn, framför vilken jag annars förmodligen hamnat, hackandes fram ett spontant poem eller två. I småkillarnas rum väsnades den, dumburken. Jag tänkte att, vafan, en liten stund framför den vore säkert nyttigt, ja, sådär, för att ta mina tankar från den återigen förmodade äktenskapliga krisen en liten stund. En film började precis. Den handlade om balettdansösernas vedermödor á la Hollywood, det anade du kanske redan och då jag i min barndom blivit petad från jazzbaletten för att jag "var för klumpig" och det var lärarinnan korkad nog att berätta för min mor, mig åhörandes, arrrrrgh!!!! fann jag intresse nog att fortsätta titta. Den korta stund jag gjorde det, kanske femton, tjugo minuter, var nog för att fullkomligen få mig att glömma att jag hade ett eget liv, med ett illusoriskt skenande äktenskap, en liten son, studier etcetera.

När min väninna ryckte mig ur min trans för att vi skulle gå ut med hunden, fann jag mig helt plötsligt ståendes i ett rum, med en kropp, och insåg att "Whao! Vilken drog!" Kanske skulle jag skaffa en igen? Bara en liten en, några fjuttiga tum; att ta fram vid riktigt speciella tillfällen? Herregud. Kan man bli så väck av film? Hurdan var jag förut???

Något av det första som kan drabba en när man slänger ut den beror naturligtvis på i vilket typ av beroende man hamnat; nästan dagligt bruk, helgbruk, varenda kväll utan undantag, morgondos, lunchdos, eller till och med videoinspelning för att få varenda liten gnutta av favoriten etcetera är att man undrar vad man ska göra istället. Hänga tvätten? Trist. Diska? Äh, lägg av. Prata i telefon? Där faller man lätt. Nästa skede, då alla blivit uppringda en gång för mycket och samtalen envist börjar styras till vilka program man skulle titta på om man kunde, blir att ta till böckerna. "Det var ju länge sedan jag läste bara för nöjes skull, kanske skulle ta ett varv på biblioteket?" Något bättre än att diskutera tv-program i telefon möjligen, haha.

Så småningom blir man mättad, och inser att böckerna fyller ungefär samma funktion som tv:n, om än i en någon mer självmedverkande och kreativ form. Vad ska man göra då? Ja, vad gör man då? Sover kanske lite extra, tar sig lite mer tid till att fundera, kanske börjar man lyssna på musik som aldrig förr, vad vet jag? Alla är vi olika. Men du har inget av dig själv att förlora om du slänger ut den, bara massor av nya sidor av dig själv att finna. Frågan är inte vilka de är, utan om du vill och vågar möta dem.

Av Alexis Örtenholm 07 jan 2003 08:51