En artikel om ingenting alls

Jag är ingen journalist. Jag är bara en mediekåt lallare som gillar att klaga på allt och alla. Egentligen har jag inget vettigt att säga, men eftersom jag inte kan hålla tyst så maler jag på. Trots den stora mängd meningslös text du har framför dig, så kommer du läsa till sista meningens allra sista ord. Och först då inser du att du inte lärt dig någonting, det vill säga ingenting.

Journalisten ser inte ordbehandlaren som en mjukvara, ordbehandlaren är medbrottslingen som gör ärenden effektivare än den bästa maffiatorpeden. Journalisten använder inte pennan som ett verktyg, pennan är ett vapen, mer dödlig än ett skarpladdat gevär. Med millimeternoga precision kan journalisten träffa sitt mål på långt avstånd. Det gäller bara att välja rätt ord i rätt sammanhang vid rätt tidpunkt. Och pang! Även den tjockaste mur faller i små, små bitar.

Men tro inte att det är lätt vara journalist. Konkurrensen är stenhård och tempot är mördande. Varje dag är en kamp mot klockan. Man ska leta fram information, hitta källor, läsa statistik, ringa runt, intervjua rätt personer, ställa rätt frågor, ifrågasätta makthavare, kritisera, konstatera, gräva djupare, vässa pennan, hålla huvet kallt, läsa mellan raderna, göra slutsatser, klaga på chefen, fortsätta gräva, anteckna, illustrera, fotografera, vara först på plats, göra studiebesök, toabesök, hålla sig uppdaterad, se samband, dra slutsatser och hela tiden titta på klockan. DEADLINE OM EN TIMME! Sätt dig vid datorn, sammanställ fakta, Är det relevant, vill någon läsa det? Vem bryr sig? Skriv, strunta i ordföljd, skriv! Läs igenom intervjuer, hitta anteckningar, telefonen ringer, håll reda på statistiken, svara i telefon, kolla pulsen... 180 - bra!

Fortsätt skriva, hitta foton, prata i telefon, skriv ingresser, lägg på luren, tappa inte tempot! DEADLINE OM EN KVART! Öka takten! Är allting med? Avstava, hitta fel, kill your darlings, har texten en röd tråd? Är källorna tillförlitliga? Vem fan är Maud Olofsson? Texten har inget flyt, skriv nåt kul, inga skämt, ånej chefen kommer, le, tala vänligt och avspänt, kan han inte gå snart? Fortsätt le, bra, hej då! Skriv fortare, fokusera, tiden, Tiden! Vart är illustrationen? Vem är den fete mannen på bilden? Göran, Pers... vem? Seså... bara resten kvar, avsluta texten, läs igenom, är det bra? Nej vad dåligt, spelar ingen roll, måste in, deadline är nära. Lämna in den.
Artikeln färdig, och med flera minuter till godo dessutom. Ingen anledning till stress.

Tänk att du läser en text som inte handlar om någonting. Absolut ingenting alls. Men du börjar läsa och fokuserar hela tiden på texten trots att den inte har någon röd tråd som knyter ihop texten, men du fortsätter ändå att fokusera på texten och dina ögon pendlar från vänster till höger och tillbaka igen likt en pendel som aldrig vill stanna, som aldrig saktar ner, som inte vill stanna trots att du inte hör, inte känner, inte tänker nåt annat än att läsa dom obegripliga orden utan sammanhållning på det vita pappret som plötsligt.

En punkt, nytt stycke, ta ett djupt andetag. Att andas är en dygd.

Bra journalister kan dessa små knep som ger artikeln den lilla extra krydda som gör artikeln läsvärd. En riktig journalist kan styra läsaren just dit han vill. Med enkla knep kan han styra vårt medvetande att läsa även sånt som inte är intressant.

En punkt. Nytt stycke. Det blir avbrott i läsandet och texten tappar sitt flyt. Enkla knep som man kan använda i texten för att få det lilla extra som behövs för en läsvänlig artikel. Vill man däremot få läsaren att läsa fort så undviker man punkter, styckesindelning, svåra ord och sånt som får ögonen att haka upp sig istället för att låta texten flyta likt en flod som forsar fram i ett rasande tempo med enorma vattenmassor som bara lämnar ett stort sorl efter sig när den letar sig ut mot lugnare vatten i en sjö, ett hav, eller kanske ett stort vattenfall som leder hundratals meter rakt ner i ett tomt mörker där inte en minsta strimma ljus kan leta sig ut då det plötsligt.

En punkt, nytt stycke, ta ett djupt andetag. Att andas är en dygd. Jag är ingen journalist. Jag är bara en mediekåt lallare som gillar att klaga på allt och alla. Egentligen har jag inget vettigt att säga, men eftersom jag inte kan hålla tyst så utnyttjar jag media för att få synas och få min röst hörd. Men någon gång i en avlägsen framtid, hoppas jag en dag kunna skriva om någonting istället för ingenting. Att kunna påverka, att få hylla vinnare och tiga ihjäl förloraren, istället för att diplomatiskt påstå "det viktiga är inte att vinna". Man ska vinna. Du ska visa vad du går för och alltid vara bäst. Om du inte visar dina kunskaper, hur ska folk då veta vad du kan? Du kan ju välja att sitta tyst och göra det du ska, varken mer eller mindre. Men om alla gjorde så, hur skulle utvecklingen komma framåt? Visa att du kan! Våga vara vinnaren istället för att sitta vid sidan av och snällt applådera vardagshjältarna på TV som tror sig vara såå märkvärdiga.

Visa att du är bättre än alla andra! Låt inte den starkare kraften hindra dig. Bli själv en del av makten och få din röst hörd. Om du tycker att jag är en dålig skribent, visa att du kan bättre själv! Jag vet att det finns människor som kan skriva, som kan påverka, som vill påverka. Jag har inget emot konkurrens. Utan konkurrensen skulle Slobodan Milosevic fortfarande vara president. Utan konkurrensen skulle Björn Borg fortfarande vara världsetta i tennis. Så lyft fingret ur rectumet och gör det du är bäst på. Nöj dej inte med det du har, det kan alltid bli bättre. Om du är bra på fotboll, så varför inte försöka bli bäst? Om du kan sjunga, skriv ett brev till Carola och säg att hon inte sjunger falskt. Vill du påverka andras åsikter? Använd media, det gör jag och det går alldeles utmärkt. Engagera dig, protestera, kritisera och motivera dina åsikter och låt hela världen se att du kan vara med och förändra och förbättra vår lilla planet. En punkt. Nytt Stycke, ta ett djupt andetag.

Jag kan inte påstå att jag är bäst, men jag har alla chanser i världen att bli det. Men jag kommer aldrig att bli någonting om jag inte kämpar. Jag får helt enkelt dunka huvet i väggen och hoppas att den rasar innan huvet rullar av kroppen. Om huvudet ramlar av, plocka upp det och spika fast på kroppen och fortsätt dunka det i väggen. Förr eller senare får du din belöning. I värsta fall blir belöningen en guldklocka för trogen tjänst, men kan lika väl komma som en årslön på nittio miljoner kronor per år, eller en plats i historieböckerna. Men ingen hyllar en förlorare, det viktiga är att vinna.

Så vad handlar den här artikeln om egentligen? Jag skulle vilja påstå att den handlar om ingenting. Du, kära läsare har precis läst en ganska lång artikel om ingenting.

Nyhetsvärde noll. Bra journalistik? Knappast! Men ändå har du läst artikeln till sista raden.

Jag är ingen journalist. Jag är bara en mediekåt lallare som gillar att klaga på allt och alla. Jag gör det, och jag gör det bäst!

Av Jimmy Forsberg 12 mar 2002 16:09