Jag vill också ha en lägenhet

Nu skakar ni misstroget på huvudet och påstår att det inte finns sådana förhållanden och inte sådana människor. Men jag växte upp så, omgiven av snälla knäpptysta pensionärer med stora leenden, och hittade karotter på min veranda. I Flen. Så förlåt mig min naivitet, för Flen ligger bara 10 mil från Stockholm så varför är klimatet så mycket bistrare här? Rent logiskt borde det vara Flen alla vill flytta till. Där finns allt som behövs utom fler människor. Människorna kan få dit alla klädaffärer och caféer som saknas.

Varför bor jag inte kvar i Flen då om jag är så jävla kär i det? Nä, jag vill bo i Stockholm. För det vill alla. På söder. Eller i Vasastan. Eller varför inte på Strandvägen. Jag bor i Bredäng. En sån där betongförort som byggdes för att inhysa människor i gråa boxar. På morgonen tar man tuben därifrån, in till stan, alla vill till innerstan, något av dess glamour kanske smittar av sig. För det är så mycket bättre att bo nära stan. Ingen kommer frusta till av skratt längre för att jag säger att jag bor i Bredäng, postadress Skärholmen, på gränsen till det beryktade och fruktade Botkyrka. Tänk om jag kunde lite nonchalant ta fyrans buss från Odenplan till Dalagatan, istället för till Hornstull och där byta till Norsborgtåget. Oh joy. Känslan. Det är inte rättvist. När fyrans blå slimmade kropp glider förbi Dalagatan utan att stanna för mig, känner jag samma sak som på jag gjorde på dagis när bara den trasiga kritasken fanns kvar när jag kom fram, den där den svarta kritan reducerats till en mikroskopisk kladdhög och resten av kritorna var avbrutna och geggiga. Det är inte rättvist. Först till kvarn med mest pengar får bo på toppen av räkmackan, mitt i majonnäsen. Känner mig arg. Slirar fram till Ove och erbjuder honom min nalle i utbyte mot de fina kritorna. Ångrar mig sen, för det var ju inte min nalle. Dålig liknelse, kanske ni tycker, men detta har hänt på riktigt. Nästan i alla fall.

Denna känsla kanske inte räcker för att köpa en lägenhet svart, bryta mot lagen. Men att stå bostadslös, och ens enorma förmögenhet på 400 000 kronor inte räcker till ens en etta på 20 kvadrat i området man eftertraktar. Den känslan, kan jag tänka mig, är mycket värre. Men att då kunna köpa en fin central hyresrätt, för dessa pengar, varför inte? För att det är olagligt? Vem bryr sig. För att man tränger sig i kön? Beklagar, men det börjar bli kallt om nätterna, och vännerna börjar tröttna på sin ständige husgäst. Som Pia Erlandsson skrev i sin krönika, "Ett svartkontrakt för 400 000 kronor? Visst. Vad som helst bara jag slipper fortsätta byta bostad var sjätte månad."

Den lilla människan känner sig sviken, bostadsmarknaden kollapsar, borgarna förvandlar hyresrätterna, som är uppnåeliga genom tålmodig väntan, till ouppnåeliga bostadsrätter, dit de rika får flytta, utan att behöva stå i kö. Det gäller att överleva. Att slippa den maktlösa känslan man får, när man suttit och lekt med bilar för länge, och sedan upptäcka kritasken med den mikroskopiska svarta, som är den enda asken kvar.

Socialdemokraterna har lagt en motion om att köparen ska få behålla lägenheten och 70 procent av pengarna som betalats för att få köpa en lägenhet svart, om köparen anger säljaren. På så sätt kommer det knappast vara några som vill sälja. Läs Inger Segelströms artikel om det: Länk: sourze.se

Schysst idé, säger jag. Börja med det och kicka sen ut borgarna och kom med fler briljanta idéer för att laga bostadsmarknaden. För jag vill inte flytta tillbaka till
Flen heller.

Av Kee Leong 23 okt 2001 12:13