Den sanna kärleken

"Får jag ligga på din mage sen Mamma?", frågar du efter att vi förhandlat om hur många böcker jag ska läsa för dig denna kväll. Du är en kärleksfull treåring som älskar att mysa i kvällsstunden, och det kan ibland ta lång tid innan du får lust att falla till ro. Favoriten är när du ligger på min mage och sakta somnar in till drömmarnas land. Dina smilgropar är oemotståndliga och hela min kropp uppfylls av den kärlek en mor känner för sitt barn.

Idag är du 19 år gammal och mina känslor för dig är desamma. Jag känner en stolthet över vem du blivit och de tankar du har om människor omkring dig. Jag känner också en djup ödmjukhet över den självinsikt du har även om du inte är äldre än du är.

Dina sorger, som tyvärr varit en del, skulle jag vilja samla ihop som en hög på köksbordet, trycka ner dem en stor svart sopsäck, gå ut med den till tunnan i trädgården och sedan sätta fyr på den. Jag önskar dig samma sorglöshet som när du var tre år och din nyfikenhet sträckte sig till den lilla bäcken som gränsade till vår trädgård. Där gjorde du fördämningar med allvarligt ansiktsuttryck tills dina små händer var kalla och den varma chokladen väntade med rykande sötma och kall vispad grädde.

Du gjorde kojor av alla de slag så vardagrummet såg ut som en ointagligt fort, och jag fick använda resten av kvällen till att städa undan och lägga kuddar till rätta i soffan. När livet gav dig för många intryck gick du in och satte dig på din säng och sa att du behövde vara ifred lite.

Idag sitter vi och pratar om mål i livet och det inres makt över materialismen. Du berättar om din kärlek till orden och jag ler med hela mitt ansikte. Jag ler av glädje över att du funnit ordens underbara mångfald, men jag känner också en sorg. En sorg för de mäktiga orden kommer ofta ur passion och lidande, vilket jag tyvärr vet allt för väl. Samtidigt hör jag i våra samtal att du är en "kännande" människa. I det långa loppet är denna förmåga av godo även om det blir en del blåmärken på själen som kanske har svårt att läka på grund av den bristande fasta materian.

Jag kommer ihåg hur du plockade fickorna fulla av maskar och hur din kärlek för djur hållt i sig även om maskarna fick lite stryk. Vi har haft olika sorter av smådjur och du fick mig att köra halva Skåne runt för att du skulle hitta ett marsvin du ville ha till uppfödning. "Golvmoppen" blev inte mycket av en inkomstbringare men minnena av tokigheter har vi med oss.

Det är mycket lättare att följa med strömmen och göra som de andra, men verkligt liv handlar om att våga ifrågasätta och våga vara den du är. Min lillstora pojke som blivit en man, men som alltid kommer att vara mitt älskade lilla barn. Kärleken som är villkorslös även om den blivit satt på prov mer än en gång, segrar alltid, och jag är innerligt tacksam över att ha fått möjligheten att vara med om den.

Min "treåring" som visar en stor nyfikenhet på livet även när gränserna flyttats.

Av Birgitta Stiefler 16 jan 2013 06:00