Med diagnosen blev mitt liv ett helvete

Människan är det mest vidriga djur som finns. Det började redan i skolan med mobbing och trakasserier. Varför? Jo, jag kunde inte hänga med i klasserna. Jag förstod mig inte på mattematiken och jag hade problem med att läsa. Jag hade inte moderiktiga kläder eftersom mina föräldrar inte hade råd med det.

På jobbfronten har det varit sisådär eftersom jag haft stora problem att koncentrera mig på saker och ting. Men jag fick ett arbete som skolvaktmästare som jag bara älskade, jag gillar att jobba med händerna och jag är tekniskt lagd, men när mitt vikariat gick ut anställde man en annan och jag fick sluta. Sedan har det gått åt helvete med allt jag har tagit mig för.

Jag blev lurad till att starta ett åkeri där jag blev blåst utav bara helvete, jag lider fortfarande av det. Jag har mått dåligt och har gått in i väggen ett antal gånger och läkarna har kallat det för alla möjliga olika depressioner och jag har fått medicin för det, antidepressiva mediciner vilka har gett mig konstiga upplevelser. Men allt detta var fel, fel medicinering och fel diagnos. För 2009 kom man på att jag är bipolär manodepressiv. Med denna diagnos blev mitt liv ett helvete.

Försäkringskassan ansåg att jag inte var sjuk, eller att manodepressivitet inte räknas som sjukdom så man drog in min sjukpenning och man nollklassade mig. Så jag blev tvungen att gå till soc och de i sin tur ansåg att jag hade tjänat för mycket pengar, så jag fick ingen hjälp av dem heller. Således blev jag vräkt från min bostad.

Nu sitter jag här med en skuld som jag inte kan betala och kreditanmärkningar, och på grund av det får jag ingen bostad. Inte ens fast jag har runt 360 000 kronor i årsinkomst och en god man när jag får mina skov. Men svaret är NEJ!

Alltså jag blir så förbannad! Man gör allt för att klättra ett par steg på den där berömda stegen men har jag kommit upp en liten bit så blir man nedknuffad i källaren igen. Det händer till och med att myndigheter och myndighetspersoner sparkar undan hela stegen för mig, så jag har inte en chans att få ett drägligt liv.

Politiker och myndighetspersoner skiter fullständigt i dig. det låter så jävla bra när de pratar på TV och i tidningar om att de svagaste i samhället ska få hjälp till ett normalt liv. Men tji vad ni bedrog er. Jag kan bara tala från min egen situation då jag inte har fakta om detta elände. För jag orkar inte gå till botten med allt, och detta vet politikerna om så de kan lugnt fortsätta med sitt sparkande på oss utslagna. Det är som att pissa i motvind, den ena myndighetspersonen säger en sak och sen visar det sig att en annan säger något helt tvärt emot. Och de lagar och regler som finns tillämpas inte för allt är godtyckligt. Och den här kommunen, Uppsala, som är moderat i botten men just nu har Alliansen vid makten, bryr sig inte ett skvatt om oss med psykisk ohälsa!

Makten och de personer som sitter där skiter nedåt och till slut når skiten upp till halsen på oss som är längst ned. Och jag ger mig fan på att de skrattar åt oss.

Sen är det den där sanslösa egoismen och det-gäller-inte-mig-mentaliteten bland folket, folket som har blivit köpta med skattesänkningar och pilsner. Och så har vi media som gör allt för att få Alliansen att framstå som de goda i samhället. Alliansen som har sett till att vi lider alla helvetes kval här längst ned på stegen.

Jag tog upp min skoltid och hur den var, det visade sig att nu när jag är äldre så har jag begåvats med språkets och mattematikens gåva. Jag skriver massor som ni kanske har sett på min blogg bland annat.

Jag vet att jag inte alltid har varit Guds bästa barn, men jag har skämts så fruktansvärt för min sjukdom, för jag har vetat om att det inte var depression som jag hade, utan att det var något annat. Vid maniska skov lovar jag guld och gröna skogar och sedan när jag kommer till sans så har jag inte klarat av att leverera, så då har det kommit lögner ur min mun. På så vis har jag förlorat alla mina vänner och nu så sitter jag här utan vänner över huvud taget. Så det är inte så roligt alla gånger. Allt jag kan göra för att få tiden att gå är att jobba, så jag jobbar 70-90 timmar i veckan. Och jobb finns det hur mycket som helst.

Men jag har nu kommit till den punkt då jag ska hämnas, hämnas på det rådande systemet. Jag ska vurma för ett land och två system så som i Kina. Och jag ska skapa ett low tech-samhälle där vi som inte har möjlighet att äga de dyraste bilarna, de flådigaste mobilerna eller datorerna ska kunna leva gott som det är. Ett samhälle i samhället.

För nu är jag så pissed off så det liknar ingenting!

Av Anders Karlsson 21 okt 2011 09:16