Ett slags gudsbevis

Inom alla religioner finns motsägelsefulla utsagor och otroliga berättelser. Vi som är födda i en kristen miljö tycker att det verkar osannolikt att Jesus skulle vara guds enfödde son och att han dött för mina synders skull. Att jag genom hans offerdöd kan betrakta mig som frälst.

De som är födda i muslimska länder kanske betvivlar att alla surorna verkligen kom från Allah och de kanske undrar hur det egentligen förhöll sig med satansverserna.

Hur kan en gud över universum välja ett folk framför andra folk? Varför skulle han göra det? Och är inte myten om det förlovade landet ett sätt att ge religiös legitimitet till erövringskrig, undrar kanske judar.

Är inkarnationsläran så säker, vandrar verkligen min själ vidare i en ny kropp, frågar sig hinduer.
Och buddhister undrar om det verkligen är vettigt att anse livet ett lidande och att existensens uppgift är att förbereda en för livet efter detta. Kan inte existens ha ett egenvärde?

Men trots att mycket strider mot förnuftet när det kommer till religioner, finns det i alla religioner ett likartat gudsmedvetande. En insikt om att människan är satt under något som är större än hon. En gud som har upprättat den ordning hon lever sitt liv under.

För tillvaron är ordnad. I universum, i vintergatan, i ett solsystem har vår planet uppkommit och den har utvecklats under miljarder år. I den ständigt pågående skapelseprocessen har liv uppkommit och under de sista hundra tusen åren har det funnits människor som är en produkt av de förhållanden som råder och lyder under samma villkor som annat liv. Man föds, växer upp, mognar, vissnar och dör. Man har drift att para sig, en drift som gör att livet förs vidare och genomsyrar den värld vi känner. Vi lever under villkor vi måste anpassa oss efter. Ljus, mörker, orsak verkan, man, kvinna. Naturen, klimatet, terrängen. Behovet av föda, livets förgänglighet. Sexualdrift och nödvändigheten att ta hand om avkomman.

Vi är utrustade för att klara dessa förhållanden, vi har förmågor som gör att vi klarar klimatet och terrängen. Vi kan föda oss, fortplanta oss och ta hand om barn. Villkoren vi lever under är egentligen rätt justa. Men ganska tuffa.

Vi är också utrustade med känslor. Inte bara drifter. Vi kan tycka att landskapet vi lever i är gudomligt vackert, att maten smakar gudagott. Vi har känslor för våra barn. Känslor av saknad när någon dör. Känslor av skönhet, av glädje, av lycka. Människan har en själ. Medvetenheten om denna själ, som en del av gudsmedvetandet, finns också i alla religioner.

Människan är även utrustad med ett intellekt. Hon har uträttat storverk – inte bara inom destruktiva områden. Med intellektet undersöker hon förhållanden, klarlägger samband, förstår orsaker. Grundar vetenskap för att förklara de villkor vi lever under.

Men vetenskapen förminskar inte omständigheterna. Evolutionsteoretiska förklaringar banaliserar inte kärlek. Tankarna blir inte oväsentligare för att de är kemiska processer i hjärnans proteiner.

Tidigare har alla folk varit hänvisade till att leva under de villkor som gäller i naturen. Numera förändrar vi dem. Gör livet bekvämare. Ofta på ett sätt som varken gynnar oss eller annat liv. Det är först i vår manipulerade värld, med vår artificiella livsstil som ateism blivit en massrörelse. När människor levde närmare skapelsen var gudsmedvetande en självklarhet.

Människor har val. De kan välja hur de lever sina liv och vad de skall tycka och tro. Man kan se krasst på tillvaron, trivialisera livet, se ordningen som en självklarhet. Och man kan hänföras. Om jag väljer att kalla dessa villkor, processer, principer, förhållanden som råder för "gud", får jag en personligare relation till dem. Och det gör det lättare att förhålla sig till livet.

Av Jan Wiberg 21 jan 2011 09:44