Mina brännskadade bens framtid

Som säkert många vet så fick jag tredje gradens brännskador på mina ben när jag var tretton månader gammal. Det var min biologiska mamma som jag tror var väldigt oförsiktig och snubblade på mig när hon hade en gryta med kokande vatten i händerna. Under min uppväxt har jag spenderat x antal månader på plastikkirurgen i Malmö där de har försökt att tillföra ny hud så att min hud inte skulle strama så mycket då jag växt. Tyvärr blev operationerna inte alltid så lyckade då jag har tjock ärrvävnad och huden inte riktigt tagit på grund av dålig cirkulation. Det var inte så vanligt på den tiden att man satte in preoperativ antibiotikabehandling, vilket jag tror hade hjälpt mig en hel del. Eftersom jag kommit upp i en ålder av 45 så var den mest aktiva delen av mina operationer i en tid då man experimenterade en del och jag kommer ihåg en gång när jag var åtta år och en amerikansk läkare kom för att visa läkarna här z-plastikens teknik.

Mina ben blev funktionella men inte särskilt vackra, men min fostermamma som var sjuksköterska hade en avslappnad inställning till mina ben och fick mig aldrig att skyla dem, eller skämmas.

Det är inte mitt fel att jag har mina ärr så jag har solat i bikini på stranden och gått i shorts på stan, även om varje vår varit en mental balansakt av realitet och strategier när det gäller bara ben. När jag stått i glasskön på stranden har jag kunnat känna folks blickar och jag har vänt mig om och tittat forskande på dem. Då har de slutat. I mina goda dagar har jag frågat om de undrat vad som hänt och jag har gladeligen berättat, för ofta är det mindre dramatiskt än vad man tror. Jag har flera gånger frågat mina barn om de tycker det är jobbigt när folk tittar, men de är starka och har inte visat någon skam, men det har säkert med min egen inställning att göra.

Så var vi då i Indien i våras och jag fick se en bikinibild på mig. Det blev oerhört uppenbart vilken fel form mina ben har. Även om jag inte gått upp så väldigt mycket i vikt sedan jag var 20 år så har något kilon tillkommit och kroppen i sig förändras, vilket jag såg på den bilden. När nu några månader har gått så tänkte jag höra av mig till plastikkirurgen i Malmö igen för att se om de kunde hjälpa mig med vissa ojämnheter. Det är inget lättvindigt beslut för det är en ansträngande operation och en lång sjukskrivning. Men å andar sidan så har kirurgin kommit långt och jag tänker på alla som opererar sig för att de tycker åldern inte instämmer med deras mentala nivå. Mina ärr är ju verkligen fula så varför ska inte jag kunna få hjälp, tänkte jag och lyfte telefonen.

Kvinnan jag kom till att prata med bad mig om att ta lite bilder på benet som var aktuellt och även skriva en egenremiss. De skulle titta på det och se om de kunde hjälpa mig och även se om det fanns en kirurg som kunde ta sig an det. Min snabba replik blev att kanske alla de duktiga hade gett sig av till den privata plastikkirurgin där det fanns pengar att göra. Detta svarade hon mig inte på. Hon sa att många av de äldre duktiga gått i pension så hon visste inte.

Det ska bli oerhört spännande att se om den svenska sjukvården kan hjälpa mig. Jag överlever utan en operation, men när jag tänker på alla bukplastiker som görs efter en gastric-by-pass-operation och alla "onödiga" operationer som utförs därför att människor mår dåligt över att bli äldre, så lutar jag mig stilla tillbaka och ser om landstinget kan hjälpa en som utsatt för tredje gradens brännskador i unga år och som jag tycker ska få en chans att slippa se ut som ett freak även om jag kan hantera det.

Jag hoppas fortsättning följer på denna historia.

Av Birgitta Stiefler 25 sep 2010 12:05