Du, min dotter, kommer få mig att orka!

Jag är rädd att jag kommer bli livrädd att det skall göra ont så ont att jag tappar andan. Jag är rädd för att jag ska bli rädd, så rädd att jag slutar andas att jag slutar se.

Jag vaknar inte igen efter den här gången, jag tror inte att jag vill faktiskt. Jag är så trött att jag vill gråta men jag orkar inte. Jag är säker på att om jag tar denna så kommer jag inte tillbaka igen, fan vad det skrämmer mig!

Mitt barn, min kära, min älskling, min tjej, min gåva, jag älskar dig och saknar dig så mycket. Förlåt mig förlåt mig min tös! Kan du inte förstå att jag inte vill göra dig illa, jag ville aldrig. Men jag ville knarka, fast ändå inte. Jag trodde aldrig det skulle bli så här.

Nu vill jag bara ha dig hos mig, i min famn. Krama dig och säga till dig att mamma aldrig någonsin kommer försvinna igen. Men vad betyder det? Jag kan inte andas längre utan dig. Jag vill inte leva utan dig, på något sätt måste jag tillbaka till dig, det här får inte bli slutet. Jag ska kämpa, jag lovar min älskade dotter, fy fan vad jag hatar detta. Jag ska inte dö ikväll, jag svär. Om det bara kunde sluta att göra så ont. Gud vad det måste göra så mycket ondare i dig min själ, mitt allt. Jag vet precis hur du känner för jag kände samma när jag var liten. Varför lämnar mamma mig? Varför just jag? Den otroligt smärtsamma smärtan inom mig och dig. Den som man bara vill slå bort, banka med sina händer om och om igen, varför!? Hur kunde jag göra så här mot dig? Jag förstår inte. Vilken smärta!

Undrar om någon någonsin kommer att förstå var det kommer ifrån, det verkar klent att bara säga att det är någon annans fel. Det är ett för enkelt svar, en bortförklaring, en för tunn ursäkt. Det måste vara mer än så, inte så enkelt. Det är ett ursinne, som jag hörde någon säga en gång, eller som jag kanske läste någonstans i en text jag för tillfället orkade läsa.

Ibland orkar jag ingenting, jag vill så mycket men jag hittar helt enkelt inte kraften. Jag vet att det är knarket som gör mig förlorad, inte för en sekund jag trodde jag skulle komma tillbaka till denna världen, jag lovade mig själv. Jag lovade alla. Men framför allt lovade jag mig själv att aldrig göra mot min dotter vad min mamma gjorde mot mig!

Jag tror att vi kan överleva detta min ängel. Mamma är tillbaka och du ligger i min famn, vi har klarat detta. Jag får se dig vakna på morgonen, dina trötta ögon som inte vill vakna som ber om en stund till att morna sig. Jag kan smeka din panna och viska "godmorgon min unge, mitt liv, godmorgon mitt allt". Vi klarar detta. Jag bara vet det. Jag tror att du också vet…

Av Malin Åkesdotter 05 maj 2010 12:28