Feminism – osäkerhetens alibi

Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare. Varje text som jag lade händerna på befäste och stärkte mina känslor. Samtidigt var det ett medel för att bekämpa ojämlikheten. Jag skrek högt så fort någon nämnde ordet "skillnad" och "kön" i samma mening. Det var bara det att det var dödfött. Sällan eller aldrig ändrade någon sin åsikt efter mina pläderingar och jag kände mig förorättad. Såhär i efterhand förstår jag att den jag ville övertyga egentligen var mig själv, därav hysterin. Vissheten behöver ingen försvarare.

Förändringen nu är stor. Nu uttalar även jag kommentarer som jag förr skulle ha avfärdat som idiotiska. Jag lyfte på locket därinne och insåg att där satt en Darja som lekte med Barbie och Ken fortfarande, som alltid gjort det utan att veta det. Och jag tror på skillnader. Detta samtidigt som jag älskar mig själv och jag inser att jag är värd lika mycket som vem som helst. Oavsett kön. Därför ställer jag mig kritisk till likhetsfeministiska debatter och skrifter idag. Jag minns hur jag brukade sluka Bang när den damp ner i brevlådan och den gav mig en känsla av uppgivenhet. En diffus klump som satte sig i magen. ”Så det är sant! Jag är diskriminerad, jag är trampad på, jag är det förlorande könet alla kategorier.” Feminismen gav mig inget hopp. Kunskap, javisst. Jag har vänt och vridit på manligt och kvinnligt i flera år, i otaliga texter och genom diskussioner jag pådyvlat de i min omgivning. Jag har insett att det är en oerhörd komplexitet som ryms i detta ämne. Men i praktiken? Feminismen var ett uttryck för den osäkerhet jag kände, därför var allt personligt. Egentligen så kämpade jag inte för andra kvinnors rättigheter, utan för mina egna. Jag var mitt eget kön, varken man eller kvinna utan kämpade för mina egna intressen, för min överlevnad. Om något så var jag avundsjuk på Lisa och Petra med stora bröst, fina, dyra kläder och framgångsrika liv.

Att komma till den insikten tog tid för mig, fröet såddes på en kurs i personlig utveckling där jag konfronterades med en stor grupp människor som triggade fram dessa osäkerhetskänslor och med hjälp av en klok vän som ifrågasatte mina föreställningar och förgivettaganden. Hade det inte varit för dessa faktorer skulle jag antagligen vara i färd med att ta min kandidatexamen i genusvetenskap, ett program som jag hoppade av strax efter att jag gått kursen.

Om man analyserar sig själv, djupt och ärligt, vad handlar ens engagemang om? Vem är det man skriker för? Vem är det man kämpar för? Det vore för lättvindligt att sätta likhetstecken mellan en feminist och en osäker person, även om det är frestande bara för att få igång en debatt. Självklart finns en stor styrka i den praktiska feminismen som konkret och aktivt jobbar för jämlikhet. Den feministiska debatten är dock ofta full med falluckor och anomalier, och kan många gånger vara ett uttryck för dold osäkerhet, känslor av mindervärdeskomplex och orättvisa. Varje ideologiskt ställningstagande triggas av något inom oss själva som blir hotat, om man ser på det krasst; allt utgår från oss själva, oavsett vad vi kämpar för.

Vad händer när rädslan försvinner? Vad händer med empirin? När en upplevelse av verkligheten skiftar till en annan. Har verkligheten förändrats, och i så fall vilken? Kan vi tala om en objektiv verklighet eller är allt upplevt tolkat? Jag har blivit medveten om mina rädslor, mitt sätt att se på mig själv ändrades och därmed mitt sätt att tolka och se världen. Så är feminismen ett uttryck för en viss medvetandenivå? Är det så enkelt att god självkänsla och gott självförtroende är någon slags kur, med vilken man är immun mot känslor av ojämlikhet och diskriminering? Vad är annars orsaken till att vissa tolkar en viss situation på ett negativt sätt medan en annan inte berörs nämnvärt av den? Förnekelse eller hög toleransnivå? Förr skrämde skillnaderna mig, för jag hade anammat tesen i de feministiska texterna som påstår att kvinnan anses vara sämre. Och när någon gjorde skillnad på mig och en man kände jag mig ytterst kränkt och blev hysterisk inombords. Idag lägger jag inte in någon värdering i skillnaderna, inget är bättre eller sämre än det andra.

Ett dilemma med dessa frågeställningar är att få vill erkänna att man drivs av sina egna intressen, allra minst för sig själv. Att inse att de bakomliggande orsakerna till ens engagemang inte alltid är verkliga, utan bara är tillkortakommanden i ens inre, kan skapa dissonans och förvirring. Jag trodde ju länge att feminismen var kampen för lika rätt för kvinnor, men det visade sig att händelser från min bakgrund spökade. Vi måste helt enkelt göra en inventering i våra föreställningar och se vad vi finner. Vilka frågor brinner vi för och varför? För mig är abortfrågan fortfarande mycket viktig. Och ja, orsaken är att jag vill bestämma över min kropp själv. En motsättning kan tyckas, och samtidigt bara ett bevis för ovanstående resonemang. Feminismen – kampen – är personlig. Om detta är rätt eller fel, lämnar jag därhän. Jag uppmanar alla feminister att öppna locket därinne och jobba med sig själva. Kanske kan en annan sorts feminism skapas som inte är så infekterad, utan handlingskraftig och med lite självdistans. Kanske behövs inte feminismen alls i en värld där vi alla jobbat med oss själva, där vi tar ansvar för vad vi själva gör och känner.

Av Fjäril 18 feb 2010 11:24