Jag har firat min sista jul

Det där var nog den sista julen för mig, tänker jag. Den sista traditionella alltså. Jag är trött på att köpa. Det känns som om man inte vet varför man köper. Det ska jag ändra på i framtiden.

I framtiden ska jag fråga barnen, alltså barnbarnen, vad de vill ha i julklapp och sen ska jag inte ha några mer krav på mig själv under julen. De som eventuellt vill träffa mig får komma förbi och frångå sina egoistiska, insnöade tankar om sitt eget firande. Jag kommer nog att fira jul i någon kyrka eller organisation för hemlösa, där samtalet är nära och äkta och inte krystat och fegt. Fegt, för att man inte talar om hur man egentligen har det. Allt är "jättebra!", säger man, fast livet kanske är katastrof.

Ja, det ska faktiskt bli skönt att bara strunta i alltihopa, gå i kyrkan nån dag och bara göra det man tror på. Där träffar man åtminstone vänliga människor som bryr sig, fast man inte känner varandra ens. Läsa en bra bok i sängen och sova hela dan om man har lust, kan man också göra under julen. Faktiskt ett bra alternativ. "Vad gjorde du på julafton då?" säger någon. "Jag sov" ska jag säga. Eller "jag tittade på en bra film eller läste en bra bok eller ringde till någon jag aldrig ringer" ska jag säga.

När man frågar sig vems fel det är alltihopa, blir svaret; ditt och mitt! Vårat. Tillsammans. Men jag tänker ta tag i saken. Jag tänker inte lägga ut en massa pengar i onödan mer. Jag behöver ingen skinka eller rökt lax för att må bra. Jag vill ha falukorv och sallad eller när jag slår på stort, potatissallad. Ett glas vin till maten blir pricken över i:et. Sen en kopp Nescafé med lite mjölk i och en skiva rulltårta. Gott och billigt!

För att vara lite allvarlig, så saknar jag storfamiljen. Jag ser den i mina fantasier. Jag ser eldar och sköna skinn, skratt och även gråt, men viktigast av allt, sammanhållningen. Att göra maten tillsammans, att äta tillsammans, att sova tillsammans, att skratta tillsammans i alla livets skeden.

I somras var jag i Norrland och vakade över min farbror som dog i cancer. Det tog hela sommaren. Min faster ville inte vara ensam förstod jag, så jag stannade tills allt var över. När jag stod där vid sjukbädden, sträckte min farbror upp sin svaga hand och drog i en av mina tofsar. Han sa ingenting, men jag såg glimten i ögat. Den var omisskännlig! Det var en kärleksfull släktgest, viktigare för mig än mycket annat. Blodsbandet. Men, många väljer anonymiteten och ensamheten, framför att försöka hålla samman, även om det ibland är svårt.

Jag vill ge er en liten vers David Grayson i julklapp, som jag läste i morse:

Tillfredsställelse…
kommer som ett osvikligt resultat
av att man accepterar mycket
att man visar stor ödmjukhet
inte genom att man försöker omskapa sig
på något sätt.

Nej, tillfredsställelse kommer
då man ger sig helt och fullt åt livet
då man låter livet flyta genom en.

Den som ändå hade uppfyllt de kriterierna! Nej, man har missat mycket, men livet är en resa och det är bara att ta fantasin till hjälp, för att kunna leva vidare. Fantasins vackra, vita häst, som på lätta vingar flyger in i våra drömmar och ger oss inspiration till att tycka och tänka överhuvudtaget. Ni ser exempel på det här ovan!

God Jul och Gott Nytt År önskar jag alla idoga skribenter på Sourze, som tycker liksom jag, att det är viktigt att ventilera allt som kommer i våra tankar och känns i våra hjärtan. Utan dessa artiklar – ingen fluktuation i samhällsdebatten!

Av Pia Isaksson 28 dec 2009 10:37