Nobba helikoptrar!

-Pappa, jag vill bestiga det högsta, farligaste, mest avlägsna berget i världen!

-Visst min flicka, du vet att jag alltid tror på dig och litar på din förmåga, du kan lyckas med vad som helst om du verkligen vill. Men låt mig åtminstone fixa en helikopter som tar dig upp till toppen på ett enkelt och säkert sätt.

-Jag vill bestiga bergets svåraste, mörkaste sida, där klipporna är vassa, hala och opålitliga. Och jag vill göra det på natten, så att ingen av mina välmenande vänner får för sig att komma till min undsättning.

-Naturligtvis min ängel, jag förstår precis, men då fixar vi en duktig guide som bestigit den sidan av berget många gånger tidigare, och så hyr vi en fotograf som filmar hela äventyret. Du vet att jag står bakom dig och stöttar dig i allt du tar dig för.

-Jag vill bestiga berget ensam, utan guider, selar och säkerhetslinor. Där det är halt vill jag halka, där det är vasst vill jag skrapa mig, och när mörkret blir mig övermäktigt vill jag kunna släppa taget och försvinna. Eller övervinna mig själv och fortsätta trots allt.
På den mörka sidan av berget kommer andra klättrare att kliva på mig, använda mig som stege, för att fortare och säkrare komma uppåt själva. Och kanske kommer jag att förvåna mig själv genom att trampa på någon långsam stackare, som råkar befinna sig precis där jag tänkt sätta fötterna. Jag vill gärna tro att jag inte skulle göra det, men känner jag mig själv till fullo egentligen? Kommer klättrare som fastnat på halva vägen, som känner sig fångade i mörkret och har förlorat allt hopp, att försöka dra med sig andra i det oundvikliga fallet?

Mitt i natten, på den hala, kalla, livsfarliga bergväggen, vill jag möta dem som vägrar ge upp. De som trots den överväldigande hotfulla hopplösheten inte ens överväger att släppa taget. De som inte kan glömma att solen finns där uppe på bergstoppen, och de som påminner om värdet av samarbete. För hur kul är det att stå på toppen ensam, utan någon att jubla och skratta med?

Men är det bättre att ge upp tillsammans än att störta ensam? Vet verkligen inte.

Jag kommer att vara vansinnigt rädd förstås. Rädd att bli lurad, utnyttjad och desillusionerad. Rädd för vad jag kommer att lära mig om mig själv. Det är så lätt att vara en vänlig hjälpsam, tolerant ängel, när man själv är säker och trygg. Lätt att vara idealist när man har sitt på det torra. Men här finns inget torrt och tryggt, och den bräckliga gränsen mellan liv och död lockar fram extrema ytterligheter. Hänsynslöshet, egoism, falskhet och kriminalitet. Trängsel ökar risken att halka och falla. Eller fastna utan möjlighet att komma vidare. När alla skrevor redan är upptagna av andras händer och fötter, kan vi då klandras om vi önskar att någon av dem ska tappa taget?

På bergets mörkaste sida är verkligheten brutal, hänsynslös och overkligt krävande, men det är också här de verkliga guldkornen går att finna. De som envist inspirerar, de som tror på livet och aldrig ger upp. De som står vid sitt ord och vägrar svika. Vänner som finner varandra här, har en vänskap som saknar motstycke. De som upplevt förtvivlans mörker och tillsammans överlevt mot alla odds, kan glädjas över framgång och ljus gemensamt, och med ordlös förståelse stötta varandra på ett unikt, ovärderligt sätt.

För aldrig uppskattar du solen så oerhört, som när du med en sista ynklig kraftansträngning kravlar upp över klippkanten ovanför de grå, dimtunga molnen. Aldrig någonsin känner du så påtagligt, livskraften strömma genom kroppen likt en pirrande, bubblande, glittrande urkraft du inte trodde fanns.

Att plötsligt tro på sig själv. Att bli ärligt tårögd av tacksamhet över att känna solen värma mot huden, och vinden blåsa i håret. Över livet självt.

Att sitta tyst på en klippa vid det uråldriga, brusande havet, som är början och slutet på allt, med den nyvunna insikten om att alla människor på jorden är sammanlänkade. Och allt är plötsligt möjligt.

Nej Pappa. Inga helikoptrar.

Av Ia Stina Jonholt 20 nov 2009 08:53