sourze.se

Jag söp bort min mammas begravning

"Jag vet inte hur många bra jobb jag söp bort. Hur många vänner jag förlorat, hur många flickvänner eller blivande flickvänner jag skrämt bort eller hur många jag svikit eller gjort illa. Och detta är inget man väljer. Jag valde inte att bli alkoholist."

Min mor dog. För 17 år sedan. Och jag var aldrig på hennes begravning. Det var meningen att jag skulle åka dit. Det var bestämt. Mina syskon väntade i kyrkan och min bror vid busshållsplatsen. Men jag kom aldrig dit. Jag var inne i en period. En period av egoistiska tankar, starka drycker och minnesluckor.

Jag är nämligen alkoholist. Och har nog varit det hela mitt liv. Men just denna dag var ett lågvattenmärke i mitt liv. Alkoholen var viktigare än min mors begravning, mina syskons sorg och min brors kärlek. Detta hände alltså 1992. Min bror pratade inte med mig på över tio år. Och det finns ingen grav att gå till.

Men jag är fortfarande alkoholist. Det är en obotlig sjukdom som har hemska biverkningar. Den drabbar inte bara den som dricker utan alla i omgivningen. Mina nära och kära, vänner, arbetskamrater och andra har drabbats av min törst. Ordet alkoholist är för många starkt negativt laddat. Begreppet alkoholism skapades av den svenske läkaren Magnus Huss redan 1849 och är "en saklig term för att karaktärisera ett alkoholberoende. Ett beroende som sakta men säkert gör att individen går emot sina egna värderingar och skadar sig och andra med sitt beteende".

Den allmänna bilden av en alkoholist är full av fördomar. Man tänker väl oftast på en manlig, utslagen, smutsig uteliggare som tigger pengar. Men de representerar bara en liten del av den verkliga alkoholismen i Sverige.

Jag är utbildad journalist, har jobbat som bartender och kock, haft två egna företag och oftast fungerat bra i samhället. Men när spriten går in i min kropp går verkligen vettet ut. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om alkoholister i allmänhet eller mig själv i synnerhet. Jag vill bara försöka ge en liten förklaring och berätta lite om hur det är. Många menar att "de får skylla sig själva, det är ingen som tvingar dem".

Nej, det var ingen som tvingade mig att dricka Marinella vid köksbordet hemma hos Lennart när jag var 13. Eller som tvingade mig att dricka folköl utanför Ica Jätten i Södertälje innan vi skulle till Folkparken. Eller svepa en flaska billig whisky som vi köpt av en "vanlig" alkis utanför systembolaget. Efter den flaskan vaknade jag på Södertälje Sjukhus med slangar och skit fasttejpade vid mina lemmar. Jag hade svimmat utanför diskoteket på Trombon och åkt ambulans till akuten. Hade över 4 promille i min 15-åriga kropp. Aha. En varning, tänker ni. Visst. Jag höll mig borta från alkoholen... ett tag.

Så har det varit sedan dess. Jag har kunnat hålla mig borta från alkoholen... ett tag. När jag började dricka och kände berusningen så blev jag den som jag annars aldrig vågade vara. Det kändes som jag funnit livets källa, en undermedicin. Jag vågade prata med tjejer. Blev tuff. Vågade dansa. Och blev populär. Bland brudarna alltså. Men efter ett tag, om jag lyckats behålla någon av dem, så var det inte så häftigt längre. Att ha en pojkvän som röjde hela helgerna och tog återställare och "trappade ner" under veckorna är inte så gulligt eller sexigt. Att ha en karl som bara ringer när han är full och somnar aspackad och vaknar som ett vrak. Fyllan gjorde mig trevlig till en viss nivå. Sedan tog svinet vid. Fyllesvinet. Ohanterlig, otrevlig, lynnig, sluddrig, falsk, förnekande och så vidare.

Jag vet inte hur många bra jobb jag söp bort. Hur många vänner jag förlorat, hur många flickvänner eller blivande flickvänner jag skrämt bort eller hur många jag svikit eller gjort illa. Och detta är inget man väljer. Jag valde inte att bli alkoholist. Men när sjukdomen slog klorna i mig lyckades jag först att gömma den, sen förneka den men slutligen tog den över. Nu är jag nykter efter en lång mörk fördärvande suparperiod, som förstärktes av en djup depression. Mitt företag är nedlagt. Min ekonomi är slagen i ruiner, men jag får väl "skylla mig själv".

Hur länge kommer jag att vara nykter? Ingen aning. Jag tar en dag i taget. Men jag är optimistisk. Jag har äntligen tagit det jobbiga steget att be om hjälp. Och jag har träffat många människor som vill hjälpa. Och det allra viktigaste: Jag känner i mitt djupaste inre att jag verkligen vill sluta med alkoholen. Och jag tänker kämpa med näbbar, klor och finsk envishet. Och sedan hoppas jag kunna hjälpa andra som är, har varit eller tyvärr kommer att komma i min situation.


Information om alkoholism:

Alkoholism är en kronisk, obotlig och dödlig sjukdom, det finns ingen behandling som kan få en alkoholist att dricka normalt. Om alkoholintaget inte upphör, förvärras sjukdomen, och den leder till för tidig död.

Enligt SCAA finns det forskare som hävdar, att det skulle vara till skada för behandlingsarbetet att kalla alkoholismen för en sjukdom. De menar att beroende då skulle se en ursäkt för att fortsätta i sitt beroende "Jag är sjuk, så därför kan jag inte göra något åt det".
SCAA menar att dessa forskare är rena teoretiker utan egna erfarenheter av behandlingsarbete. De som aktivt arbetar med behandling har sett raka motsatsen.

SCAA står för Swedish Council on Alcoholism and Addictions Svenska rådet för alkohol- och beroendefrågor


Om författaren

Författare:
Jan-erick Hursti

Om artikeln

Publicerad: 14 okt 2009 07:46

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: