Hinner vi leva?

Vad hände med tiden?

Den verkar ha stämplat ut och kör sitt eget race numera.
Det är stress, måsten, koordination och logistik som upptar min tid i det jag snubblar på tiden när den sätter fälleben på mig.

På vägen till försöker jag reda ut nästa dags transporter; det är gitarrlektioner som gör att jag måste skynda mig på jobbet och blir stannad på väg ut ur dörren. Jag trippar lite försiktigt på stället och leker med bilnycklarna när undersköterskan ställer frågan som egentligen kan vänta tills i morgon, men som är viktig för henne. Klockan tickar på och jag kör i 140 på motorvägen för att hinna hämta upp sonen. Sladdar utanför musiklokalen där läraren och kompisen står i dörren och väntar.

Netto får äran av mitt besök och medan jag gör mitt bästa för att fokusera på maten ringer den andre sonen och undrar när jag kan hämta honom.

Tillbaka för att höra om dagen och gitarrlektioner "Jasså, ska du lära dig refrängen till High way to hell till nästa gång", undrar jag på väg hem genom ett smockfullt Lund, och jag svär något när "idioten" framför inte kan köra ordentligt. Logistiken kring morgondagens fotbollsträning maler inom mig medan sonen gladeligen tränar på sin gitarr i bilen.

Katters jamande, räkningar som läggs i skåpet, läxor ska läsas med min hjälp samtidigt som jag försöker reda ut receptet. "Sören åsså, nu blev det fel. Nej inte din uppgift utan maten", utropar jag medan jag läser engelska glosor samtidigt som jag kryddar maten.

Klockan tickar på och mina fingrar och min själ önskar en liten stund för sig själv, men då pockar kroppen på sin uppmärksamhet. Inne i huvudet hör jag måsten om 30 minuters motion om dagen. "jag går ut på min runda killar", ropar jag medan disken får gona sig i diskmedlet. Bilen ska tvättas, golvet behöver dammsugas och tvätten strykas, men det finns ingen tid. När jag väl är hemma ska den lille lägga sig och vanan trogen läser vi lite, pratar om dagen och så släcks lampan. Den som först börjar dra timmerstockar är jag och jag vaknar av oljudet. "Jag kan inte sova", säger den lille och jag ler inombords. Kanske inte så konstigt när jag ligger och flåsar med öppen mun.
Jag tar vägen upp till den store som behöver berätta om sin dag, tjejer och drömmar. Klockan har ännu inte stannat utan sekundvisarna verkar slå i snabbare takt när kvällen kommer och det jag borde göra när lugnet lagt sig ännu inte blivit gjort.

Jag slänger mig i sängen och innan jag somnar undrar jag vart livet tog vägen.

Jag hinner inte ens med att förverkliga mig själv eller gå på botoxinjektion fast det avstår jag nog från ändå. Vidarutbildning? När skulle jag ha tid att ta beslut om det, och än mindre ansöka. Livet kör i hundra nittio och jag hinner inte med. Jag som skulle gå på salsakurs får snällt vänta ett år till. Istället tar jag mig en sväng med dammsugaren och låter den inspirera mig till nya danssteg. Fast det får bli i morgon, nu ska jag sova, innan visarna flippar ut helt.

Av Birgitta Stiefler 17 sep 2009 10:19