Vara nära

Jag blev naturligtvis nyfiken eftersom jag aldrig hört talas om dem tidigare. Till saken hör att jag utan att tillhöra någon sekt eller förening alltid vurmat för att bära barnen i sele och ha dem nära. De har sovit med oss tills de själva valt att sova i egen säng, och vi har även gjort valet att gå ner i inkomst och ha mig stadigvarande hemma. Våra barn är födda 2003, 2005 och 2007. Alla har haft en tuff början och hade nog inte stannat kvar i vår värld om det inte vore för läkarvetenskapen. Jag själv tippade på dödsstupets kant vid två av födslarna.

Nåväl, redan innan jag fått barn var jag tvärsäker på vad som skulle ske den dag jag skulle få barn. Hemma vid deras sida skulle jag stanna tills de kände sig mogna att lämna sin mamma utan att sakna henne alltför mycket. Vår förstfödde var fyra år när han trädde in i dagisets stora värld och vi hade turen att få tag i världens underbaraste dagmamma som bara bodde fem minuter med bil från vårt hus. Lilltjejen valde att börja som treåring och minstingen som snart fyller två år blir tvingad att börja nu i november eftersom föräldrapenningen tar slut.

Jag tänker inte jobba mer än halvtid eftersom jag anser att barn inte skall vara för länge om dagarna på dagis, men det är inte alls så att jag tror att de gör ett dåligt jobb. Nej, det är bara min grundtanke om att barnaåren flyger förbi alltför fort och snart sitter vi där med deras ord ringandes i öronen: "Hejdå morsan, jag kilar över till…" och sedan fortsätter det med pojkvän respektive flickvän och flytt hemifrån, och… ja ni vet! Livet som kallar på dem.

Jag vill ge barnen grundtrygghet och tror att jag genom mitt handlande skapar den.

Av Anitha Östlund Meijer 08 sep 2009 09:50