Ett lyckat misslyckande i Talang 2009

I slutet av förra året skrev jag en text här på sourze, "Mitt liv är som en lång och dålig Idol-audition". Den handlade om att jag misslyckades med det mesta jag företog mig här i livet och att jag skämdes för det. Skämdes för att jag gång på gång lurat mig själv att tro att jag skulle kunna åstadkomma något när jag i själva verket saknat både talang och ambition.

På denna text fick jag en del kommentarer, bland annat var det en tjej som länkade till en egen text, "Det går inte ut på att vinna, hela tiden". Med den texten uttryckte hon att misslyckanden var någonting viktigt, en kontrast som gjorde framgången meningsfull. Där fanns ett exempel som gick ut på att man inte ser ner på barn som inte lyckas gå på direkten, det är helt naturligt att barnet får så många försök det behöver.

Detta satte igång tankarna på mig. Jag var rädd för att misslyckas men det fanns ingen rimlig grund för att vara rädd för att misslyckas. Första steget mot framgång var kanske att lära sig att ta ett misslyckande på rätt sätt. Jag kom fram till att jag måste träna mig på detta genom att misslyckas flera gånger helt enkelt. Från att ha tänkt sluta helt med nya utmaningar så skulle jag vända precis åt andra hållet och dessutom gå in för att misslyckas med det jag företog mig. Då kom nästa problem, om jag går in för att misslyckas så misslyckas jag inte i ordets sanna mening. Skit samma tänkte jag, jag skall lära mig att misslyckas även om det inte är på riktigt. Nu kör vi!

En halv dag gick jag in för projektet sen tröttnade jag och började titta på TV istället, typiskt Martin. Historien kunde ha slutat där, som det brukar sluta med mina projekt, om det inte hade varit för vad jag trots allt hann med att göra den där förmiddagen, jag hann söka in till Talang 2009. Det var lätt, bara att fylla i ett formulär på någon minut och jag trodde att jag per automatik skulle få komma och träffa Bert Karlsson och resten av juryn. Förslaget på vad jag skulle göra inför juryn var till hälften en förhoppning om att verkligen göra något bra och till hälften om att jag verkligen skulle misslyckas och göra bort mig rejält. Ena dagen trodde jag på numret och nästa inte, på så vis fanns det en äkta nerv i början av väntan på programmet att verkligen misslyckas med själva numret.

Efter någon dag eller två kom ett mail. Där stod det att jag var tvungen att skicka in en DVD-skiva med ett två minuter långt inslag med mitt nummer. Jag blev arg. Skulle man inte få göra bort sig i TV utan att behöva anstränga sig på detta viset? Jag hittade ingen DVD-skiva och blev ännu surare. Jag bestämde mig för att inte bry mig om instruktionerna utan spelade in en filmsnutt på ca fem minuter där jag beklagade mig över att jag behövt skicka in filmen, sa att jag inte orkade göra mitt nummer och avslutade med att säga att de kunde skita på sig. Sedan brände jag in det på en vanlig CD-skiva och skickade in.

Sen hände ingenting på rätt länge och jag trodde inte att jag skulle få vara med i Talang. Sen försökte några dryga teleförsäljare från Stockholm nå mig på mobilen givetvis svarade jag inte även om de var rätt envisa. Sen fick jag ett mail från Talang där de bad mig ringa upp eftersom de inte lyckats nå mig via telefon, trots upprepade försök. Tydligen var mitt upplägg intressant och jag skulle vara med i Talang 2009.

Det var först nu, efter att jag tackat ja till att vara med, som jag till fullo tog in det faktum att jag skulle medverka. Det slog mig hur kul jag tyckte det skulle bli att träffa Bert Karlsson, en man som jag beundrar mycket och följt i många sammanhang. I min kärlek till Bert föddes en annan idé om vad jag kunde göra som medverkande i Talang. Mitt nummer skulle bli unikt, själva numret skulle äga rum innan det riktiga numret, och bestå i att jag pratade med juryn som ingen gjort förut. Jag skulle visa min kärlek till Bert och försöka krama honom och jag skulle vara övertygad om att jag inte skulle gå vidare och improvisera kring detta. En följdeffekt blev också att jag förkortade och försämrade mitt riktiga nummer för att det skulle passa in. Tillslut blev jag så ofokuserad på det egentliga numret att jag nästan glömde bort det. I TV-sändning har jag till och med glömt bort vad det är jag skall sjunga i mitt nummer och det är äkta, även om det kommer tillbaka till mig sen när jag ska börja sjunga.

Väl på inspelningsdagen blir jag intervjuad av en tjej från produktionen. När hon får höra att jag inte tror jag kommer att vinna blir hon sur och frågar vad jag gör där. Innan man går ut på scen har man en kort intervju med programledarna Tobbe Trollkarl och Markoolio. I väntan på den viskar jag till Marko:

- Det kommer gå åt helvete det här.

Han tittar först förskräckt på mig sen hittar han tillbaka till sin roll och säger att det säkert kommer att gå bra. Jag kan inte låta bli att småskratta lite och han kostar på sig ett frågande leende tillbaka. Han är snäll Marko men i detta fall ägd, levlad, kalla det vad ni vill. Han hängde inte med, hur han nu skulle kunna göra det. Trots att jag eventuellt sköt i öppet mål kan jag inte låta bli att vara lite stolt.

Själva numret gick helt enligt planerna förutom att jag inte ens kunde försöka krama Bert, det var en djup klyfta mellan oss. Rent fysiskt alltså, mellan scenen där jag stod och där juryn satt. Jag tycker verkligen att jag lyckades bra med improvisationen och jag är helnöjd med hur de klippte min medverkan.

På det hela tagen känns det som ett väldigt lyckat projekt. Jag lyckades med att medvetet misslyckas med det egentliga numret och hade förutom det en trevlig pratstund med juryn. Bara en fråga kvar, har jag genom denna process lyckats med att ta misslyckanden på rätt sätt? Är jag nu totalt orädd för att misslyckas och ser jag det som något viktigt och lärorikt? Nej tyvärr, det misslyckades jag med. Tur att det inte är så farligt att misslyckas.

Av Martin Andersson 17 apr 2009 14:38