Jag har tagit mig i kragen i hela mitt liv

Den 11 april kom denna insändare till Norrbottens-Kuriren: Ta dig i kragen, Björn, apropå min Sourzeartikel Socialdemokraterna måste börja tänka i nutid. Detta är mitt svar på den insändaren.


Svar till "En av oss"

Normalt tycker jag att det inte är värt att svara på insändare där skribenten inte vågar stå för innehållet med sitt namn. Om man har så dålig tro på sina argument att man vill vara anonym när de framförs, vad är de då värda? Insändaren avslutas med "Ta reda på fakta och tänk till först innan han uttalar sig. Kort och gott: ta dig i kragen, Björn!"

Jag har tagit mig i kragen i hela mitt liv och jag har faktiskt tänkt till både i arbetslivet och på fritiden. Insändaren säger att dagens unga borde ha fått något av 40-talisternas frikostiga studiebidrag! Jag tog realexamen 1958 och fick aldrig några studiebidrag. Jag växte upp under brinnande världskrig. Min fars fartyg torpederades under kriget och han blev arbetslös på grund av invaliditet av frysskadorna. Han var sjuk sista året av sitt liv och dog 1951. Min mor fick 21 tjugoen kr/månaden i pension. Jag var 11 år när pappa dog. Mamma tog städjobb och hade fem barn hemma att försörja. Senare fick hon jobb på Owe Erikssons i Boden. Jag fick min första cykel när jag var ca 13 år. Då hade jag redan vikarierat som springgrabb. Vad jag kan minnas hade ingen av mina skolkamrater som tog studenten studiebidrag. De familjer som hade dålig ekonomi hade inte råd att låta barnen gå på gymnasium om de inte fick socialbidrag. Detta måste vara mycket lätt att kontrollera och alla i partiet som inte är för unga vet hur det var. Jag ogillar inte det Socialdemokratiska partiet. Jag ogillar vissa idéer som storregionfrågan som den drivs av Kent Ögren. Jag ogillar också mygel och personer som när de ertappas med fingrarna i syltburken försöker ljuga sig fria. Jag upplever att kommun och landstingsanställda inte vågar skriva om missförhållanden av rädsla för repressalier. Jag anser att det som fram till helt nyligt varit Sveriges största parti måste kunna vaska fram trovärdigare representanter än Mona Sahlin och Wanja Lundby Wedin. Posterna skall inte vara reserverade för medlemmarna i en klubb för inbördes beundran. Jag ogillar också att partier oavsett sida försöker negligera varandra enbart av populismskäl.

Jag skriver många insändare och sätter alltid mitt namn under. De flesta blir aldrig publicerade.

De "skitjobb" jag tog som ung finns inte längre kvar och det skall nog ingen vara ledsen för. Det finns däremot nya lågstatusjobb varav många dessutom är låglönejobb. De har människor normalt i genomgångsskeden i livet, men de ger erfarenheter som blir värdefulla förr eller senare. Jag tror inte att ungdomsarbetslösheten går att lösa om alla dessa jobb blir tillsatta, men trycket på samhället och A-kassor minskar. När AF redovisar sysselsättningsnivån brukar de också redovisa antalet lediga jobb! Hittills har jag aldrig hört dem säga att det inte finns några. Man måste också vara beredd att flytta för att få jobb. Det finns returbiljetter när det vänder på hemorten.

Slutligen; föräldrarna till oss fyrtiotalister växte upp under två världskrig med mycket låga löner, ransonering och kupongsystem för att handla i affärerna. Många av oss fyrtiotalister fick skador av näringsbrist. Jag fick Rakitis som medförde mindre lungvolym.

Jag lovar att tänka efter och att fortsätta att ta mig i kragen och att fortsätta att försöka granska fakta vilket sannolikt kommer att leda till flera insändare.

Av Björn Hernefeldt 15 apr 2009 10:37