En krigare på väg mot döden

Detta hände för några år sedan men det har påverkat mig och säkert en hel del andra människor. En historia som handlar om hur en människa utan att veta om det kan ge andra en känsla av livsstyrka och hopp.

Måns var en man som var 28 år gammal och som hade hela livet framför sig tills han var 26 år. Då drabbades han av en cancerform som inte ville ge med sig på trots av starka cytostatikabehandlingar. Han flyttade då upp till Stockholm för det fanns läkare där som hade ett nytt preparat de skulle prova. Tyvärr föll inte försöket så väl ut för den starka medicinen perforerade hans tarmar och det slutade med att han fick något vi inom yrket kallar en "öppen buk". Måns gav inte med sig utan bestämde sig för att med flickvän flytta ner till Lund för att där få behandling av läkarna på onkologiska kliniken. De skulle flytta in en nyproducerad lägenhet i de norra delarna av staden, men Måns åkte direkt till sjukhuset och det blev flickvännen som fick inreda deras gemensamma lägenhet.

En dag kom han så till vår avdelning och det var en envis man som mötte oss men med mycket ödmjukhet. Han hade bestämt sig för att bekämpa sin dödliga sjukdom. Han var magerlagd och hade en vaccumpump kopplad till sin öppna buk som skulle göra att hans mage läkte. Den behandlingen är väldigt bra och han kämpade på även om vi såg att hans krafter långsamt började tryta. Han frågade ofta om vi inte tyckte att han fått mer krafter och de vita lögnerna kröp fram allt oftare. I den mörka februaridagen såg han fram emot sommaren för då skulle de gifta sig, han och hans flickvän. Vi blev alla engagerade i detta livsöde som lyste av livsvilja och en envishet att klara av det nästan oundvikliga. Han höll en distans till oss för att liksom inte visa hur sjuk han egentligen var. Hans integritet var med andra ord hög och ord om bearbetning kom aldrig på fråga.

En dag sprack bubblan av hopp och drömmar med en bombs kraft. Det var när vi skulle lägga om Måns mage, vilket vi gjorde med någon dags mellanrum, och det började blöda. Vi försökte stoppa blödningen med mediciner och speciella kompressor men det gick inte. Frågan om blodtransfusion kom upp, men med ett stoiskt lugn tog Måns ett beslut. Han låg i sin säng med gröna operationsdukar längs sidorna där det sipprande blodet formade stora mörka fläckar och till slut små sjöar. Han såg sig besegrad och bad om frid.
Denna unga man med hela sitt liv framför sig. Ett liv han kämpat för med näbbar och klor var redo för döden. Men först ville han gifta sig och sedan ha ett dormicumdropp så han kunde få somna in till dödens rike.

Vi visste alla att han skulle kunna börja störtblöda vilken minut som helst och hamna i chock, och med tårar i ögonvrån och en kamp mot tiden försökte vi tillmötesgå Måns sista önskan. Jag och en kollega rånade kaffekassan för hans flickvän var ju tvungen att han en brudbukett. Med arbetskläderna på och vinterkängorna halvknäppta frågade vi henne vilka blommor hon önskade sig. Vi satte oss i bilen och körde snabbt ner till en blomsteraffär i stan medan de andra ringde prästen. Allt medan Måns låg helt stilla i sin säng med de gröna dukarna som samlade upp det som utgör livet.

Jag och min kollega stod otåligt och trampade med fötterna medan damen i blomsteraffären sakta satte ihop en bukett. Till slut fick vi be henne skynda sig och förklara att det var bråttom för brudgummen kanske skulle dö innan vi kom tillbaka med buketten. Tårar rann ner för våra kinder och adrenalinet pumpade i vårt försök att ge en tapper krigar ett så bra avslut som möjligt. Damens fingrar började frenetiskt arbeta och vi fick en vacker bukett med röda rosor med oss. Vi körde alldeles för fort genom Lunds gator men vi brydde oss inte om det utan fokus var satt på Måns och hans bröllop.

Vår bukett hann inte fram till själva bröllopet men bruden fick en bukett hon kunde spara och han dog någon timme senare med sin fru vid sin sida.

Måns kämpade i en krigszon som han inte kunde vinna, men han vägrade ge upp förrän fienden stod med gevärspipan rakt framför honom. Då vände han sig om och såg ut över allt det vackra som fanns på andra sidan och tog emot skottet på det mest värdiga sätt han kunde.

Måns och hans levnadsöde dyker ofta inom mig och jag tänker på hans styrka. Det ger mig kraft att se på mina problem på ett sätt som får dem att krympa till något minimalt.

Av Birgitta Stiefler 05 feb 2009 10:55