Jag älskar mitt hem!

Mitt hem är varken stort eller fashionabelt men ligger i ett område utanför Stockholm, som nu har blivit både stort och fashionabelt. Det har döpts om till SKHLM för att få ett lite flaschigare stuk, nu när man byggt ett megashoppingcenter här på torget, alldeles framför min balkong. Jag kan se de stora upplysta bokstäverna från mina stora fönster som vätter mot torget.

Det finns ett bibliotek här i SKHLM, där jag startat poesikvällar för att underlätta integrationen, eftersom antalet invandrare är stort här. Dessa poesikvällar blev populära och välbesökta och skrevs om i pressen. KÄRLEKENS RUM, hette den första poesikvällen i lokaltidningen. Jag blev kallad en eldsjäl.

Mina barn är uppväxta här och har gått i alla skolor runtomkring alla tre. Vi hade skolan precis på knuten när de var små. Sex år kunde de gå där och leka på den stora lekplatsen på eftermiddagarna, emedan vi mammor satt på filtar eller gick i skogen med dem dagligen, när de var mindre. De fick klättra i berg, dricka varm choklad och titta på alla blommor på våren - blåsippor, vitsippor och tussilago.

Jag fick tursamt ett jobb mitt på vår gård när den yngste började skolan, så mellanmålet åt de med kompisar efter skolan på mitt fritids. Sen var det bara att gå hem med kompisar och leka, tills den övriga familjen kom hem.
Vi hade huset fullt med både föräldrar och barn, bilbanor och tågbanor låg ständigt uppkopplade och sen blev det tv-spel och så småningom data, där barnen kunde samlas och umgås.

På den tiden fanns det mycket kulturutbud på fritids att välja på, så vi hade både ulltovning, makramé och alla andra roliga saker vi hittade på. Varje fredag hade vi fredagsunderhållning med barnen. Vi bakade, dansade och lekte lekar. Det var jättepopulärt och de som nu blivit stora hejar glatt när vi ses. Vi glömmer inte det vi upplevde tillsammans.

När mina barn blev större, gick de över till högstadiet och sen gymnasiet, som båda skolorna ligger på gångavstånd i centrum. När barnen blev ännu större flyttade de härifrån, så nu är det bara jag kvar, som håller ställningarna i det nya SKHLM, före detta Skärholmen.

Jag älskar mitt hem! Jag har arbetat i Skärholmen hela mitt liv och känner mig trygg här. De flesta svenskar har flyttat härifrån, men jag ser inte det utländska inslaget som ett hot, så jag bor kvar i min lägenhet, som numera ligger vid torget med utsikt över blommorna och torgstånden i centrum.

Jag har flera vänner här i Skärholmen, så häromdagen var jag och min väninna från Bangladesh och tittade på tre internationellt kända kvinnliga indiska författare i Danvikstull tillsammans.

I morse, när jag satt i min säng och drack en kopp kaffe och läste den alldeles förbaskat bra boken av Karin Alvtegen, SKUGGA, slog det mig plötsligt; vad jag älskar mitt hem!

Jag fick till min förvåning tårar i ögonen av lycka, när jag såg mig om från sängen, på alla böcker, tavlorna och min mormors gamla kaffekanna och kakfat med sockerskål i nickel, vasen i snäckskal från Turkiet, ett tidigt minne, den färgglada gardinen från Sydamerika och alla bilder på mina barn och mina föräldrar däruppe på väggen mellan farmors klocka, i sina runda ramar, pappa i kolt och mamma i en liten vit klänning. Mycket minnen och ljus!

Det här är mitt hem, med alla minnen, färger och saker jag håller av.

Jag är så glad, att jag KAN älska mitt hem!

Av Pia Isaksson 13 okt 2008 16:57