De äldres livskvalitet 1

Elsa, Bror, Vera, Signe, Erik och så Hjalmar där borta.
Alla är de äldre, äldre 80 individer som bor hemma i sina egna lägenheter.
De är några av de människor som det pratades om igår på tv. De som går på en hel hop med mediciner utan någon större kontroll. Och det är de som lever i ensamhet och som säkerligen hade haft det bättre på ett boende där de hade haft möjlighet till mer mänsklig kontakt.

För att inte det ska bli några konstigheter här så tänkte jag dela upp detta ämne i två delar och börjar med äldre människors medicinering.

Som sjuksköterska har jag som en av mina arbetsuppgifter att gå hem till den äldre generationen i vårt samhälle och hjälpa dem dela upp deras mediciner i dosetter. Jag får förmånen att komma inpå människor och höra om deras liv, deras sorger och deras glädjeämnen. När jag sitter där med tablettburkarna uppradade på köksbordet dignar bordet av hjälpmedel för hjärtat, så att det ska orka köra på några år till. Och så handlar det mycket om antidepressiva medel.

Jag har ofta tänkt på vad det är vi inom sjukvården ger dessa äldre. Vi hjälper deras kroppar att hålla sig uppe så de kan se sina anhöriga må bra och på håll följa sina barnbarn och se barnbarnsbarn födas. I en ensamhet jag själv inte skulle vilja ha.
Men vem är det som ska ta beslut att INTE ge Elsa de där medicinerna som nu finns att tillgå. Jag är inte för eutanasi, vilket det på sätt och vis hade varit om man satt ut medicinerna.
Kanske hade det varit bra med en dialog om hur man skulle vilja ha det när man blir äldre. Både en dialog med en läkare som kunde journalföra det man kommit fram till, men också en dialog med anhöriga.

Min egen mamma börjar bli äldre och en hel del mer virrig det senaste året. Hon är själv gammal sjuksköterska och är, till skillnad från mig, väldigt odramatisk. Hon har ingen vidare önskan att leva för evigt och tycker själv att hon levt ett innehållsrikt liv, men störs mycket av att hennes funktioner tas ifrån henne, ett efter ett. Vi har pratat om döden och att vi inte ska sörja henne, och hon har bett mig prata med vissa människor när den dagen kommer då hon inte finns mer.

Hon önskar inte sitta som ett kolli någonstans och jag ställer mig då frågan om det finns möjligheten för mig att påverka hennes situation när hon inte kan svara för sig själv mer. Kan jag förmå läkaren att sätta ut livsuppehållande medicin, när jag nu vet att det är så hon önskar det? Antagligen inte för läkaren sitter i ett etiskt dilemma där han har sin läkared att förhålla sig till. När nu läkemedel finns som kan hålla liv i oss så är det nog väldigt svårt att säga nej tack till det. Och är det så att min mamma och Hjalmar idag säger att de inte önskar någon hjälp nu, nu när de har sina sinnen i behåll. Vem vet hur deras livskvalitet är om deras situation förändras och de blir i behov av andra människor som ska ta hand om dem. Kanske de den dagen ser en livskvalitet i det?

Dosetterna delas med hjärtstärkande mediciner och med humörstigande medel som substitut för sociala kontakter.
Det är svåra frågor men något måste göras inom äldrevården för som det är nu är det en ohållbar situation. Det blir allt fler och fler äldre, pga läkemedel, och de kräver en livskvalitet som de äldre idag står ut med men som senare generationer inte kommer att acceptera.

Av Birgitta Stiefler 12 sep 2008 10:55