I Värmskog har vi en kolerakyrkogård. Den besökte Sam och jag under gårdagens båtutflykt, eftersom det är så härligt där.
"Härligt." Det låter kanske makabert, men det är det inte. Kyrkogården, ett minnemonument mer än en kyrkogård, ligger i ett mycket vackert naturområde, precis invid sjön Värmelns strand. Kyrkogården tillhör jämte L.M. Ericssongården, Silvergruvorna och Liljenäs berömda räksmörgås-café ett av lilla Värmskogs turistattraktioner.
- En turistattraktion utan turister, konstaterade Sam.
Fåglarna kvittrade.
Kvällssolen spred sitt honungsfärgade ljus mellan trädstammarna. Inte en människa i sikte. Här var vi ifred.
- En turistattraktion utan egentliga attraktioner, fyllde jag lekfullt i.
Vi skrattade.
Egentligen borde vi skrattat mera åt de två pyttesmå kantarellerna som vi bar omkring på i jättestor plastkasse, men det gjorde vi inte. Vi låtsades inte om dom. Än var inte slaget förlorat.
Vi satt där på bänkar; såg ut över sjön, drack kaffe och åt thekakor med falukorv på. Lugnt och stilla. Bara en älg brakade till inne i skogen, när en torr gren låg ivägen. Här älskade vi att strandhugga för en fika, när vi - befarna sjömän - var ute till sjöss. Fler älskade det här stället.
- Här vill mams få sin aska utspridd, sa jag och tuggade korv.
- Här?
- Ja, och hennes bästa väninna Majken. De är lika galna båda två.
- Här? upprepade Sam, som tyckte att han fortfarande inte fått sin fråga besvarad.
Jag svalde en tugga och såg på honom.
- Ja, h ä r. Jag sa ju det.
Tillsammans såg vi ut över sjön, från ena sidan till den andra. Antagligen liknade vi två synkroniserade pärlugglor på en gren.
- Det kommer Länsstyrelsen aldrig gå med på, invände Sam efter en stunds begrundan.
- Vilket?
- Att du och Malin får tillstånd att begrava era morsor här på Kolerakyrkogården.
- Det skiter väl jag och Malin i, mumsade jag genom en smörgåstugga.
För det gjorde vi. Struntade i att Kolerakyrkogården var kulturmärkt. På en informativ skylt, brevid en järnsmidesgrind, står det bl.a på flera språk:
"Kolerakyrkogården här på Jämnäset invigdes 1857. Här finns 6 personer begravda, offer för epidimierna 1857 och 1866. Namnen står uppräknade på minnesvården som restes 1951. ´Till minne av de i koleran döda´."
Vi läste folks romantiska 1800-talstitlar på minnesvården. Både förundrade och något anstötta.
- Tänk, att bli mind som "Aronssons piga", läste jag högt på vården och fick en misstyckande rynka i pannan. Var det allt hon var, det? Någons piga?
Vi läste mera.
- Vad sägs som att vara "backstugusittare", refererade Sam. Tror du det var fint att vara det?
- Kanske, sa jag. Men jag tror inte "inhysehjonet NN" hade så många meriter....
Nej, det sista hade jag rätt i.
När vi kom hem slog jag upp innebörden i "inhysehjon" och fick följande beskrivning:
"Inhyseshjon var arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller funktionshindrade, som socknens fattigvård placerat, "inhyst", hos en familj mot ersättning. "
Men det var tydligen inget vidare att vara backstugusittare heller:
"Backstugusittare, ett ålderdomligt uttryck för en person som bor i en backstuga och försörjer sig på arbete hos jordägaren. Backstugusittaren har inget krav på prestation och är ofta medellös."
Och till råga på allt fick de kolera....
Hur skulle Länsstyrelsen få reda på, om jag i framtiden spred ut mams aska i Jämnäsets vik under ett ytterst obekvakat ögonblick? I en sådan handling blev jag gärna brottsling. Bara jag slapp bli "inhysehjon", så.
- Vi har det nog ganska bra i dagens Sverige, sa jag, när Sam gick förbi mig och Wikipedia.
- Nä. Reinfeldt är värre än kolera, sa Sam.
Diskussionen var därmed över.
Av Isabella Mendrix 28 jul 2008 07:25 |
Författare:
Isabella Mendrix
Publicerad: 28 jul 2008 07:25
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå