Jag är mamma till ett kändisbarn

Foto: Linda Rosing

Jag har uppfyllt min åttaårige son Kevins högsta önskan: Jag var hela förra veckan i min sons skola, i hans klass i 2:an. De bara sken om honom, han var jätteglad och stolt över att ha sin mamma där. Man får ju passa på så länge han vill, snart så kommer han till den där åldern då man inte får visa sig för att det är skämmigt att mamma eller pappa kommer till skolan. Så det gäller att ta chansen när den väl kommer till en. Kevin har tjatat på mig att jag ska hälsa på honom i skolan och eftersom det var min barnvecka, vi har delat upp så vi har varannan vecka, Kevins pappa och jag så passade det alldeles utmärkt och eftersom jag var ledig så bestämde jag mig för att följa med och ta del av min sons skolarbete.

Herregud! vad kul det har varit, och inte bara det, utan väldigt lärorikt, som förälder, att se hur våra barns undervisning och skola fungerar. Ja, på min tid då lärde vi oss till exempel matte på helt andra sätt än nu. Jag kan säga att jag har haft svårt att förklara Kevins matte för honom på ett lätt sätt. Jag har nog krånglat till den lite. Men efter den här veckan vet jag exakt hur jag lättast ska förklara för honom utan att krångla till det. Genom att titta på hur hans fröken gör så fick jag den där "Aha" känslan, "det är så man gör". Alla föräldrar borde ta en vecka med sina barn i skolan. Framför allt för att lära känna alla barnen i klassen och alla lärare. Ja, för våra barn tillbringar ju det mesta av sin vakna tid just i skolan och då bör vi veta vilka som är runt omkring dem varje dag, det känns tryggt tycker jag iallafall. Och sen när barnet pratar om olika kompisar så har man koll på vem eller vilka de är. Jag kan säga att det var väldigt poppis att jag var där. Barn är så underbart spontana och ärliga. Den första dagen var dom lite blyga men sen släppte det. Då kom en efter en fram och ville ha min hjälp eller bara frågade saker som:
"Linda, visst är du är en kändis?", och så fnittrande de i kapp. Helt plötslgt slänger Kevin ur sig:
"Mamma, visst är jag ett kändisbarn?", och väntade ivrigt på vad jag skulle svara. Helt plötsligt blev det tvärtyst i rummet. Jag kände hur röd jag blev i ansiktet.
"Ja, älskling, det är du." sa jag och gav honom en klapp på kinden. "Stackarn", tänkte jag, med allt som det innebär att vara ett kändisbarn. Det knöt sig lite i min mage. "Ja, ja det finns ju faktiskt positiva sidor med det också", tänkte jag sedan och log för mig själv.
"Linda jag förstår inte det här!", bröt helt pötsligt ett barn in. Räddare i nöden tänkte jag och gick i väg för att hjälpa barnet med en uppgift. Det var så kul att känna att man kunde bidra med kunskaper och framför allt att de blev så nöjda med det.

Tänk om vi vuxna kunde lära oss av det som en åttaåring har, att inte ha förutfattade meningar om någon, utan bara ta en för den man är. De ser till hjärtat på en, inte skalet. Jag älskar barn och de älskar mig. Det är så härligt att var omkring dem och de ger en så mycket positiv energi och glädje tillbaka. Snacka om att de tar ner en på jorden snabbt och ger en ett verkligt perspektiv på vad som är viktigt i varje förälders liv. Det är så lätt att som vuxen sätta de små liven i andra hand på grund av karriärer och annat. Det har fått mig att tänka till. Undrar hur många andra som skulle behöva tänka som jag? Ja, en hel del förmodar jag.

Jag fick äran att vara med på rasterna och spela fotboll. Min son älskar att spela fotboll. I början så tyckte väl grabbarna att "Va! Ska din morsa vara med, hon kan väl inte spela fotboll?!", och så skrattade de små liven. Men, jorå, efter att ha gjort ett mål och ha medverkat varje dag på rasterna på fotbollsplanen, så i slutet av veckan bråkade killarna om i vilket lag jag skulle vara med. Båda lagen ville ha "Kevins morsa med", som dom så fint uttryckte det. Det bästa av allt var att jag fick klassens tjejer att vilja vara med och spela också, vilket killarna, trots sin förtvivlan, inte kunde säga nej till.

Av Linda Rosing 23 okt 2007 16:57