Vem vill läsa om en skandalblondin?

En ny genre har letat sig in i folks bokhyllor, nämligen "skandalblondinernas" självbiografier. Jag jobbade i en bokhandel när Magdalena Graaf, Carolina Gynning och Linda Rosing kom ut med sina diverse alster. Jag undrade för mig själv vem som egentligen var intresserad av att läsa de här böckerna och snart fick jag svaret att det var alla möjliga olika typer. Det var allt från unga killar till vuxna män, från fjortisbrudar till äldre kvinnor. Mitt intresse för dessa böcker blev större med tanke på att de verkade intressera så många och man är ju alltid nyfiken vad exakt det är som intresserar folk.

När jag hittade Traci Lords självbiografi "Nattens barn" för fyrtionio kronor kunde jag inte hejda mig längre. Jag hade hört av någon kund i butiken att den "bara va sååå bra" så vad gör det om jag förlorar fyrtionio kronor om det visar sig vara lögn. Jag får helt enkelt skylla mig själv. Det är helt och hållet mitt fel. Det var jag som hade, inte höga, men tydligen ändå för höga förväntningar för att det inte skulle kunna sluta någon annanstans än i besvikelse. Jag menar, hur kunde jag vara så dum och tro att Traci Lords självbiografi skulle vara ens lite bra. Hon hoppade av skolan för att syssla med porr och dra linor när hon var fjorton. Ja vi vet att det är synd om dej och vi vet att du sysslade med porr.. Och åh nej, kom stora stygga FBI också. Tjejen kan ju inte skriva för fem öre och hade det varit en "vanlig" människa som hade skrivit boken hade den aldrig någonsin blivit tryckt och ännu mindre översatt till svenska och då hade jag sluppit lura mig själv till att tro att den var bra och slösa tid och pengar på den. Nu ligger den halvläst bredvid sängen och hånar mig och min dumhet.

Lär jag mig av mina misstag då? Nej, jag gick ändå i väg för ett tag sen och införskaffade mig Magdalena Graafs "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". och varför jag ens läser de här böckerna är ett mysterium men jag håller fast vid att jag är litteraturvetare och jag MÅSTE läsa allt - That´s my story and I´ll stick with it until I die! Jag tycker inte att silikonfyllda, blonda halvkändisar är speciellt roliga eller intressanta, egentligen. Så, nej... jag tyckte inte att den var speciellt bra men jag måste erkänna att den var ju mycket bättre skriven än Traci Lords urtråkiga självbiografi och i början var den faktiskt ganska intressant men efter ett tag lessnade jag.

Magdalena Graaf blev i alla fall till skillnad mot Traci Lord färdigläst. Men man drar ju liksom ner nivån för vad som är bra och inte. Det är ju knappast att jämföra med Strindberg direkt men eftersom de här människorna liksom har skapat en egen slags genre så måste man ju ta hänsyn till det när man läser och man jämför dem med varandra snarare än med någon som helst annan form av litteratur. Ungefär som när man säger att en femårings teckning är jättefin fast den ser ut som skit, men man måste ju ta hänsyn till att ungen bara är fem år gammal och inte kan jämföras med Renoir. Nej, jag vill inte läsa om den, nej, jag vill inte rekommendera den, men nej, man avlider inte av uttråkning om man väl börjar läsa den. Man tar sig igenom eländet levande.

Nu ligger även Carolina Gynnings självbiografi på mitt köksbord och väntar på att bli läst men jag har inte tagit mig tid att börja läsa den än och jag känner mig lite äcklad av mig själv som ens tänker tanken. Jag föredrog att börja med Majgull Axelssons "Den jag aldrig var" istället och känna att jag har lite värdighet kvar. Nu har det nästan nått till en punkt då jag faktiskt vill läsa de här "skandalblondinerna" för att se vem av dem som skriver bäst, eller mindre dåligt, i rent litteraturvetenskapligt syfte, kanske det kan bli en uppsats av det till slut - även om jag vill att mina uppsatser kanske ska nå lite djupare än att se vilken värdelös författare som är mindre värdelös. Hade de inte bara kunnat skona oss vanliga nyfikna människor? Hade de inte bara kunnat fortsätta vika ut sig och blottat sina enorma boobs för kåta pubiskillar som faktiskt är intresserad av att se vad de har att erbjuda inte för att jag egentligen förespråkar det heller men det hade ändå varit bättre än det här - för jag är inte intresserad egentligen. Jag känner mig helt ambivalent. Det är som vid en olycksplats - man vill inte se katastrofen men man kan inte riktigt titta bort heller.

Av Minna Jonsson 23 maj 2007 10:01