Kärleken är en förbannelse

Att skaffa barn är en fara.

Att få barn är antingen den största kärleken eller den största förtvivlan en människa kan uppleva.

Ett barn älskar man mer än livet självt, mer än sig själv, mer än allt som existerar och man slutar inte att älska, man älskar barnet i hela sitt liv, oavsett vad som sker, oavsett vad barnet tar sig för, det är en villkorslös kärlek. Det är en kärlek starkare än själva livets grundpelare. Denna kärlek kan leda till fördärvet, till outsinlig plåga.

Ens barn kan bli sjukt eller välja så oerhört fel och olyckligt att det aldrig någonsin blir sig självt igen. Det kan skada andra och sig själv, oupphörligen, utan pardon, det kan bli Hitler.

Och ändå älskar man. Ändå. Alltid.

Den plåga och den outhärdliga smärta som följer till följd av barnets sjukdom eller val, detta vansinnets tortyr, måste man utstå till sitt sista andetag. Det finns inget annat val. För i och med att man valde att bringa en människan till jorden gjorde man sig själv till den människans slav, i kärlekens namn. I alla sina återstående dagar på jorden måste man utstå den omänskliga plågan, plågan utan bot. För så stark är den kärleken att den aldrig släpper taget. Inte ens när den sårar intill benet. Inte ens när den dödar. Det är en kärlek som leder till helvetet. Det finns inget vackrare. Det finns inget mer fruktansvärt.

Och ändå leder jag mig själv frivilligt in på den vägen. Och ändå vill jag skaffa barn. Ändå vill jag usätta mig själv för denna risk. Ja, så stark är kärleken.

Av Anna K 04 maj 2007 08:32