Att insjukna i akut lymfatisk leukemi del 1

Oroar du dig för att det skall vara något allvarligt när du är sjuk? Det gör du rätt i. Som en på ungefär 100.000 svenskar föregående år insjuknade jag i slutet på september i ALL, Akut Lymfatisk Leukemi. Och det är nog höjden av otur. Det är faktiskt lättare att vinna en storvinst på Bingolotto.

Det började som huvudvärk. Kraftig huvudvärk på jobbet, som ett spännband runt huvudet. Jag trodde att det berodde på att jag satt långa dagar framför datorn. Just då jobbade jag nästan bara med research. Jag sjukskrev mig inte utan gick till jobbet ändå, som jag brukar. Luther har lämnat sina spår även i mig. Huvudvärken höll på i två veckor.

En fredagskväll gick jag ut på krogen och tog några öl. Huvudvärken blev etter värre den kvällen och jag fick hög feber. Pannan var skållhet. På natten svettades jag så att lakanen blev plaskvåta.

Ett par av mina vänner var hembjudna den helgen och så här i efterhand har de påmint mig om att jag klagade både på huvudvärk och på att jag svettades om nätterna och blödde från tandköttet när jag borstade tänderna. Dessutom noterade de att jag verkade ha dåligt flås när jag gick i trappor.

Det där med flåset hade jag själv funderat över tidigare på hösten. Jag hade ju cyklat till jobbet i två månader den sommaren och borde därför ha bra flås. Men plötsligt hade jag nu börjat fundera över motvinden och att det var så jobbigt att cykla. Problemet med ALL är att denna förändring går så långsamt att du själv inte märker av den. Sjukdomen är på så sätt mycket lömsk.

Den helgen bestämde jag mig för att jag hade fått influensa, jag liftade med vännerna hem till mitt föräldrahem. Jag hade inte lust att ligga ensam och sjuk i en etta. På måndags morgon sjukskrev jag mig och ringde till vårdcentralen. De sade att det var influensa, vilket jag förstås själv trodde och bad mig att ringa tillbaka några dagar senare. Febern hade nu legat på 39,5 i flera dagar, kvällar och nätter i sträck. Alvedon hjälpte inte.

På torsdagen ringde jag igen, då sade de att influensan inte kommit än. Det var därför dags att åka in och göra sin röst hörd för att få hjälp. På vårdcentralen verkade det som om mina symptom var lite märkliga, huvudvärk under så lång tid var inte så vanligt. Alternativa förklaringar övervägdes, utbrändhet var en av dem, jag har ju haft det rätt körigt i några år, både socialt och proffessionellt och kände mig urlakad och svag vilket ju inte var så konstigt på hösten.

Jag fick gå hem med antibiotika. Samma kväll gick huvudvärken över. Det var därför helt rimligt för mig att tro att antibiotikan fungerade och att jag skulle bli frisk, men dagarna gick och febern förblev på 39,5 grader. Det hade nu gått så långt att jag upplevde denna feber som ett sorts normaltillstånd, jag blev till och med förvånad när jag tog tempen eftersom jag kände mig frisk, och det var ju bara feber jag hade, inget annat, inte ont i halsen, ingen magsjuka, ingen huvudvärk.

På tisdagen bestämde jag mig att utifrån den uppmaning jag fått att återigen kontakta vårdcentralen. Jag fick ett nytt antibiotika och en ny tid den kommande torsdagen för en stor undersökning av mina blodvärden. Jag gick dit och tog mina prover på morgonen. På eftermiddagen ringde en hysterisk läkare till mig och beordrade mig att omedelbart åka till akuten därför att det var fel på mitt blod. Jag fick en smärre chock. Vid det här laget hade jag börjat bli orolig för att det nog trots allt var något allvarligt fel på mig. Jag hade nu varit mer eller mindre sjuk i nästan fyra veckor.

När man får ett sådant besked är det lätt hänt att något brister inom en, för första gången på många år grät jag en kort stund, tankarna virvlade genom huvudet. Blodsjukdom? HIV? Gulsot? Leukemi? Alla möjliga hemska alternativ susade fram i 180 blås rakt genom huvudet.

Efter att jag lugnat ned mig lite grann, åtminstone på ytan, åt jag lite mat. Ärtsoppa och pannkaka. Men jag fick inte i mig mycket och åkte istället in till akuten så fort som möjligt. I bilens passagerarsäte lutade jag mig bakåt i sätet så mycket jag kunde och tittade ut på den gröna barrskogen som passerade som ett grönt töcken utanför fönstret. Jag kände mig sjuk, frusen, ensam och fullständigt livrädd...

Fortsättning i del 2

Fotnot: Under min vistelse vid sjukhuset och på permissioner försökte jag ofta få reda på så mycket som möjligt om min sjukdom och vad som väntade mig. Det var mycket svårt och för mig kändes det svårt att inte ha till exempel en tidigare drabbads perspektiv på sjukdomen. Min upplevelse under vårdtiden och mina reaktioner på det som hände är förstås helt och hållet mina egna och inte på något sätt något som man kan dra slutsatser från hur människor reagerar i sådana här situationer. Många ALL-patienter dör också bara en kort tid efter att de fått diagnosen.

Av Arvid Fallström 29 maj 2006 12:21