Indian meal

Martina vill att gardinerna ska vara fördragna. I de övriga rummen tränger solljus in men i sovrummet är det dunkelt dygnet om. Henrik sitter intill sängen eller ligger bredvid. Ser till att någonting brinner hela tiden: doftljus, rökelse, eteriska oljor. Ibland blir dofterna starka och kväljande men Martina vill ha det så. Hon orkar oftast inte prata, uttrycker sig fåordigt: "Vatten", "Fixa kudden", "Töm påsen". Men ibland, speciellt om nätterna, händer det att hon vill föra ett samtal. Henrik ligger vaken, väntar på de ögonblicken.
- Vi var i Indien en gång. Minns du? säger hon en natt.
- Han sträcker ut handen, rör vid hennes kala hjässa.
- Älskling, vi var där i nio månader. Vi träffades ju då. På dom rosa bussarna.
- Var dom rosa?
- Mm. Vi åkte i Pelle. "Pelle är den bästa buss, till Indien ska han ge oss skjuts."
- Jag minns mest maten.
- Hon vänder sig mot honom. Tar hans hand. Kniper åt om tummen.
- Vad hette det där som var indisk arbetarmat?
- Dal.
- Mm. Dal... och det där brödet... du vet som...
- Chapati.
- Ja, chapati, jag skulle vilja äta det en gång till. All den där maten som dom öste upp.
Hon blundar. Upprepar: "All den där maten" Sedan sover hon igen.

Det är underbart att ha en uppgift. Henrik tar sig an den som om det vore ett mästarprov. Börjar tidigt på morgonen med att leta fram alla indiska kokböcker som de samlat på sig. Sitter hela förmiddagen och slår i böckerna, planerar vilka rätter han ska satsa på, och skriver en detaljerad inköpslista. Sedan ringer han sin syster och ber henne komma och sitta hos Martina. Solskenet bländar. Han rabblar indiska kryddor: spiskummin, chili, gurkmeja, koriander. Mannen i invandrarbutiken blir förtjust när Henrik lägger fram listan.
- Ska det bli fest?
- På sätt och vis.
Mannen hjälper till att plocka ihop alla ingredienser, strör goda råd omkring sig. När han slår in varorna avslutar han med:
- Och rött vin ska det vara. Ett mustigt rött vin.
Henrik går direkt till systembolaget. Hittar ett spanskt vin där smaken beskrivs som mogen och kryddig. Det blir utmärkt. Det är länge sedan han visslade, men nu kommer små ljud ur honom när han går runt på Hemköp och kompletterar inköpslistan och väljer ut exotiska frukter.

Det är lika bra att börja direkt. I en av kokböckerna kan man läsa hur mycket av dagen indiskorna tillbringar i köket, en förbluffande stor del. Han följer sin lista: Chapati, samosas, dal, alu gobi och majsbollar, pilaffris som tillbehör och lassi till efterrätt. Vinet i en karaff. Frukt i den största skål de äger. För varje doft som intar köket väcks ett minne: den oändliga vandringen längs en stenig strand, floden i Hampi där de trodde att de skulle bli bitna av krokodiler, långa kvällar vid stranden i Goa då de eldade och frossade i papaya och mango. Martina vaknar då och då. En gång hör han henne mumla något och rusar dit, men hon sover. Ena benet har hamnat utanför täcket och varsamt lägger han en filt över det. Majsbollarna blir perfekta, runda i formen och knapriga. Han lyckas sämre med att få till samosas, det är kletigt och pilligt, men de smakar gott och det får räcka. Mitt i allt kommer han på att han måste inreda också. Han springer upp på vinden och hämtar hela lådan med indiska attiraljer, organiserar allt i en rasande fart. Han bär henne i famnen. Hon väger lätt, det känns som om han skulle kunna bära henne runt hela Indien. De träffade ett par från Schweiz i Kashmir som hade sin ettåring i en hemmasydd bärsele. "När vi får barn ska vi också resa, han ska få se hela världen", sade Martina. Det blev inga barn, sjukdomen smög sig på tidigt, intog hennes kropp och deras liv. Nu har den spritt sig till lever och skelett.

Köket är fantastiskt. Han ser det nu när han lämnat det en stund. På väggarna hänger bilder av Ganesh och Shiva. Färggranna tygstycken täcker fönstren och en batikduk pryder bordet. Han har flyttat dit en av fåtöljerna från vardagsrummet så att hon ska ha det bekvämt. Försiktigt sätter han ned henne där med en kudde på varje sida. Det luktar sandalwood, spiskummin och pilaffris. Hon ler, lutar sig tillbaka.
- Var är vi? undrar hon.
- Jag tror att vi är i Kodai kanal.
- Kodai kanal. Ja...
Han lägger upp åt henne. Har lärt sig att det absolut inte får vara för mycket, då tappar hon matlusten direkt. Ett litet chapati-bröd, en majsboll, dal och en klick alu gobi. Samosa med limesås på ett eget fat. Vin i en äggkopp. Hon för gaffeln till munnen, blundar. Dricker vin i små klunkar.
- Åh, Henrik... det här är... Jag älskar dig...
- Jag älskar dig också. Jämt.
- Han reser sig, sätter på en skiva med Sheila Chandra.
- Orkar du dansa?
- Det är klart.
Han hjälper henne att komma upp. De snarare vaggar till musiken än dansar. Hon lutar kinden mot hans axel.
- Jag vill inte åka hem, säger hon. Kan vi inte stanna?
- Vi stannar.

Av Malin Byström 02 feb 2006 18:43