Oktoberrevolutionen 1955

Pilsnergubbar hade jag träffat på. De var oförargliga utom då de pinkade på sig. Vanligt skötsamt folk hade sin "ranson" på 1-2 liter sprit i månaden. Men pilsnergubbar och andra mindre skötsamma personer var avstängda. Gifta kvinnor fick ingen sprit, för de skulle bli nyktra mödrar. Höga herrar och bolag m.fl. fick dock ansöka om avsevärda mängder sprit för representation o.s.v. Samhällets stöttepelare fick givetvis det de begärde.

Men den lille missbrukaren höll vissa nykterhetsnämnder hårt i kragen. Han fick minskad ranson, ja han kunde även få den indragen. På Systembolaget satt en inspektör vid ett litet bord och kollade noga om det fanns något kvar på motboken att ta ut. Fanns det några droppar kvar så släpptes kunden fram till disken. Överst så fanns det något som hette Kontrollkommissionen, som Hasse och Tage behagade skämta om.

Det var nästan omöjligt att bli svårt hemfallen alkoholist i detta system, om man inte hade leverantörer vid sidan om. Visst fanns det en viss insmuggling även före 1955. Det fanns också trakter som ansågs vara hembrännarnas paradis. Olämpliga miljöer för poliser och socialtanter.

Så kom då oktober 1955 för det ansågs att i ett demokratiskt samhälle kunde man inte hålla på med sådant förmynderi som en Motbok, där all konsumtion skrevs upp. Givetvis ökade drickandet i alla folkgrupper och åldersgrupper. Från ca 1955 ökade också turistande i utlandet och många tog med sig dryckessederna hem. IOGT förlorade en massa medlemmar. Intensiva nykterhetskampanjer sattes in, till föga resultat. Men det dröjde nog ett år innan polis och andra myndigheter förstod att en verkligt stor sak hade hänt. De nyktra arbetsveckorna med försiktigt helgsupande var slut. Nu började många dricka "rent ryskt" som man sa.

Nyss fyllda 18 år tog jag jobb på Restads mentalsjukhus vid Vänersborg, som sommarvikarie. Vana skötare och sjuksköterskor for på semester men in strömmade i stället vikarier som jag, helt utan sjukvårdserfarenhet. Plötsligt vällde också in människospillror i form av många fall av Dilerium Tremens. Det är ett ytterst akut sjukdomstillstånd efter en lång tid av intensivt drickande. Kroppen mår illa. Vätskebalansen har kollapsat . Sinnet lider av en rad vanföreställningar och förvirringar.

Jag minns att den helt oerfarna vårdpersonalen, med synnerligen gröna läkare också, hamnade i hopplösa situationer med illvrålande patienter som gick bärsärkagång. Det fanns 1957 ytterst lite lugnade medicin, kanske fanns Lergigan. Men det var inte lätt att få i en enda tablett i vildsint ångestladdade personer. Det enda de ville ha var mera alkohol. Ryktet gick att man spädde ut brännvin och gav dem. Det skulle ha haft en god effekt.

Någon visste att det fanns spännremmar från äldre tider kvar i ett källarförråd. Dessa började nu användas, sannolikt helt rättsvidrigt. Man skruvade fast järnsängarna i golvet och band fast de svårt sjuka med remmarna i sängen. Under ansträngningarna att ta sig loss ska hjärtat ha stannat på en patient. Jag minns vrålen, skriken, spyorna, avföringen med mera från dessa sommarmånader 1957. Jag minns den mänskliga förnedringen och rättslösheten. Våra patienter upplevde gröna hemska varelser uppåt väggarna och krokodiler under sängarna.

Jag hade supit mig full några gånger före denna tid. Men efter upplevelserna på Restad så har jag varit påfallande nykter. Så som frikyrkofolk var förr. Som en slag markering gick jag med i IOGT i sommar. De goda templarna..

Av Jan Brunnegård 09 okt 2005 12:12