Kalle och chokladfabriken - bra bokfilmatisering

Betyg: G
Film: Kalle och Chokladfabriken
Regi: Tim Burton
Huvudroll: Johnny Depp

Välkommen till Willy Wonkas magiska fabrik, där choklad blandas i vattenfall, kola hackas ur berg och nötter skalas av ekorrar. Johnny Depp gör kanske sin äckligaste roll någonsin som den genialiske men halvgalne Willy Wonka, världen största geni i choklad. En vacker dag lottas fem gyllene biljetter ut till fem lyckliga barn som ska få hälsa på en hel dag i Willy Wonkas fabrik. Fabriken har varit stängd sedan många år tillbaka, bara choklad har kommit ut ur den, inga arbetare har synts till. Men nu är det alltså dags och en av de lyckliga är Kalle Spann Freddie Highmore. Den snälle Kalle är fattig och bor med sina föräldrar och mor och far föräldrar i ett fallfärdigt hus. Huvuddieten i huset är kål. På kvällarna berättar farfar Johan David Kelly om då han arbetade i Wonkas underbara fabrik. Så får Kalle av en lycklig försyn chansen att tillsammans med fyra andra barn vara gäst en hel dag. Men varför har de egentligen blivit inbjudna?

Filmens effekter är fantastiska. För en gångs skull blir de som läst boken inte besvika på det området; alla möjliga omöjligheter som beskrivs i boken får liv i filmen. Barnen är också lika roliga som de är i boken; var och en med sitt eget karaktärsfel; Violetta Fagervy, Annasophia Robb världsmästerskan i tuggummituggning och besatt av att vinna, Erika Salt, den svenska Julia Winter bortskämd som få, August Glupsk vi kan förstå hans karaktärsfel samt Micke Teven, besatt av TV och en odräglig besserwisser. Alla de här barnen har curlingsföräldrar, och Kalle verkar ännu mer änglalik i jämförelse. Givetivs är hans karaktärsroll den som man glömmer lättast.

Och så har vi förstås Johnny Depp, som som vanligt är strålande. Hans Willy Wonka går över det excentriska till det smågalnas gräns, och man kan förstå att han hade kul när han arbetade med rollen. Filmen har många roliga poänger och man skrattar gott åt de överdrivna karaktärerna. När man ser den här filmen kommer man dock ihåg det som är lätt att glömma i boken på grund av det ironiska språket; det här är egentligen en ganska otäck historia. Jag undrar vad en del av de mindre barnen tycker om vissa scener, men kanske moderna barn inte är så lättskrämda.

En mindre lyckat tillskott till historien är den släng av sentimentalitet och "family values" som har lagts till i filmmanuset. Roald Dahl, som ofta gjorde narr av överdrivensentimentalitet skulle antagligen ha haft vissa synpunkter. Men visst, det fungerar, och större delen av filmen är häftig underhållning.

Av Eleni Schmidt 15 sep 2005 23:36