Jag lärde mig fly verkligheten i tanken

Ända sedan jag var litet barn har jag haft problem med min mage. Det har inte varit något allvarligt men nästan varje dag har jag haft mer eller mindre ont i magen, och tillbringat åtskilliga timmar på toaletten. När jag var lös i magen var det ju inga problem men när jag var hård tog det sin lilla tid innan jag var färdig. Detta gav upphov till många och långa toalettstunder som måste fyllas med något meningsfullt. När jag var tolv år, alltså tiden direkt efter några av mina traumatiska upplevelser, började jag därför fly verkligheten under den tid jag tillbringade på toaletten.

Jag började med att släcka lampan så att det blev kolsvart på toaletten, och begravde sedan huvudet i händerna. I fantasin lyckades jag lämna min kropp och sakta lyfta upp mot taket. Plötsligt såg jag mig själv sitta där på toaletten ensam i mörkret. Jag fortsatte att lyfta och kom upp genom hustaket, men såg fortfarande mig själv sitta där på toaletten mitt i den stora villan. Jag steg högre och högre tills jag befann mig alldeles under molnen och kunde fortfarande se mig själv sitta långt där nere i den lilla staden.

Jag fortsatte genom molnen och upp mot atmosfären, och alltjämt såg jag mig själv sitta där nere på toaletten, någonstans i norra Europa. Fortfarande med en klar och tydlig bild av mig själv, sittande ensam och utlämnad där i mörkret.

Jag fortsatte genom atmosfären och jorden minskade snabbt i storlek. Jag passerade månen men fortfarande såg jag mig själv sitta där nere i mörkret. Jag såg mig själv i det stora huset, i den lilla staden, i norra Europa, på den blå och vitskimrande planeten som blev mindre och mindre för varje sekund som gick.

En efter en passerade jag planeterna i solsystemet och fast jorden nu bara var en liten prick, såg jag mig själv sittande där nere i mörkret. Ensam, övergiven och med en sten i mitt hjärta. Hastigheten ökade och snart kunde jag uppfatta konturerna av vår egen galax men trots avståndet kunde jag fortfarande se mig själv sitta där nere i mörkret. Ett litet skrämt barn berövat på sin barndom, förnedrad till det yttersta och lämnad utan hjälp eller tröst. Farten ökade, galax efter galax passerade framför mina ögon, och plötsligt fylldes mitt sinne av en överväldigande känsla. Den storhet som utspelades framför mina ögon fick mig att inse hur liten jag var i det oändliga universum.

Varje gång jag gjorde denna resa hände samma sak. Känslan av litenhet övergick sedan alltid i en känsla av att trots allt vara en del i ett sammanhang. Jag, det lilla utsatta barnet hade ett värde, ett berättigande och en uppgift som var viktig. Jag förstod aldrig på vilket sätt men känslan var befriande och stenen i hjärtat blev inte fullt så tung att bära. Som på ett trollslag var jag tillbaks på toaletten, alltid med tårarna rinnande efter mina kinder.

Mina magbesvär har följt mig genom åren och en kväll för några veckor sedan satt jag på toaletten i min lägenhet i södra Malmö. Jag kom att tänka på resan jag gjorde som barn och bestämde mig för att se om jag kunde göra den även som vuxen. Jag släckte lampan så att det blev helt mörkt och begravde huvudet i händerna. Jag kopplade bort all logisk tankeverksamhet och började färden. Till min förvåning var det inga problem. Jag lämnade enkelt min kropp och såg mig själv sitta där i mörkret. Känslan var nästan euforisk och jag lyfte upp genom taket och steg snabbt upp mot den mörka himlen. De gnistrande ljusen från Malmö i nattskrud var osannolikt vackert och jag såg mig själv sitta där nere ensam i mörkret. Jag kände att jag måste vidare på min resa och lyfte snabbt upp mot atmosfären. Nu kunde jag urskilja ljusen från storstäderna i norra Europa och jag fortsatte med spänning min resa. Efter en stund blev städernas ljus till prickar och efter ytterligare ett tag såg jag det starka ljuset av solen bakom jordens välvda båge. Jag kastade en snabb blick ner i mörkret och fortfarande kunde jag klart och tydligt se mig själv sitta där nere i mörkret. Ensam och bärande på all världens skuld. Jag lyfte blicken och kände att jag måste vidare. Målet låg långt bortom galaxerna och plötsligt kände jag en förväntan över att svaret kanske kunde finnas där. Jag passerade månen, jag passerade planeterna och svävade ut i den yttre rymden, men fortfarande kunde jag se mig själv sitta där på den mörka toaletten. Ensam och fortfarande med stenen i hjärtat.
I likhet med när jag gjorde resan som barn ökade farten, och galax efter galax passerade framför mina ögon. Spänningen över vad som väntade blev nästan outhärdlig och mitt i det underbara kände jag hur starkt mitt hjärta slog.

Då plötsligt var jag tillbaks på toaletten i min lägenhet i södra Malmö. Tårarna rann efter mina kinder och plötsligt såg jag allting klart. 36 år hade gått utan att jag fått ett svar men nu plötsligt förstod jag min uppgift, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så okomplicerat men ändå så viktigt.

Den dag då jag var mogen, då livserfarenheten var tillräcklig, då jag hade en lagom distans till det som hänt i mitt liv, då jag kunde se tillbaks och acceptera det som hänt, då skulle min uppgift påbörjas. Min syster nämnde det redan för några veckor sedan men jag förstod aldrig innebörden. Mitt "livsprojekt" är ju naturligtvis också min "livsuppgift". Nu kändes det helt självklart men tidigare hade allt bara varit ett stort frågetecken.

Projektet Ängeln är det som förhoppningsvis slutligen ska ge min kropp och själ den frid jag sökt under större delen av mitt liv. Vad det sedan innebär kan jag bara i fantasin föreställa mig. Är livet inte spännande trots allt?

Följ bok- och musikprojektet Ängeln på www.angeln.se

Illustration: Karin Bergstrand

Av Thor-Björn Bergman 20 jun 2005 23:47